Det är en väletablerad uppfattning att Sverige är ett samhälle som alltid börjar i individen. Och det är inte en ogrundad uppfattning, enligt World Value Survey. Vi har lyckats skapa ett samhälle där vi inte behöver bekymra oss för vår överlevnad och format värderingar som bryter med vad som uppfattades vara gamla och förlegade kollektiva normer. Det handlar exempelvis om familjevärderingar. Ropet om att göra upp med den slutna kärnfamiljen blev en logisk följd av att den uppfattades som ett hot mot den individuella friheten.
[ Øyvind Tholvsen: Vi måste lära oss tro mer om familjen ]
I Sverige är därför inte familjen den självklara utgångspunkten för staten, utan individen. Den här kulturella konstruktionen har av forskare kallats för den svenska statsindividualismen. Relationer hålls ihop genom fria val och de ömsesidiga känslorna för varandra. Det har från statens sida varit självklart att det är de enskilda personerna som kommer i första hand och familjen i andra hand. Familjepolitiken är därför ett område där olika former av regleringar och styrningar premierar individen framför familjen. Så det kanske inte är konstigt att Sverige är världsledande när det gäller skilsmässor som Ivar Arpi skriver om i Svenska Dagbladet (28/9).
Familjer är en viktig del av hur Guds rike ska bli synligt i vår värld.
— Fredrik Wenell
I kontrast till den svenska statsindividualismens ideologi är familjen i kristen tro en självklar gemenskap för varje individ. Det är den grund som möjliggör ett liv där andra kan få möjlighet att växa och inkluderas. Den bild av familjen som vi möter i Bibeln är inte den slutna kärnfamiljen som är sig själv nog, utan själva förutsättningen för att kunna ta emot gäster och främlingar. Familjer är en viktig del av hur Guds rike ska bli synligt i vår värld.
[ De efterlyser fler kristna familjehem ]
Det märks redan i vigselritualen. Brudparen får höra att den familj de är på väg att etablera ska kännetecknas av öppenhet. Och grunden för det är Gud. Guds kärlek är nämligen inte en sluten, självtillräcklig kärlek utan inbjuder andra att bli en del av den. Det är själva grunden för en riktig familj och därför förutsättningen för att ta emot de barn som är oönskade eller har föräldrar som av olika skäl inte kan ta hand om dem. Det här sättet att se på familj har bland annat fått konkreta utlopp i många kristna familjehem där många barn fått växa upp i trygghet och kärlek.
Därför blir det märkligt när Hanne Kjöller påstår i Dagen Nyheter (2/10) att familjehem inte är riktiga familjer. Orsaken skulle enligt henne vara att föräldrar inte kan älska familjehemsbarn på samma sätt som man älskar sina biologiska barn. Hon tycks anta att om en familj inte har den biologiska kopplingen kan inte kärleken vara av den kvalitén att den blir en riktig familj. Hur tänker hon då om till exempel regnbågsfamiljer? Kjöllers syn är symtomatisk för den svenska snäva uppfattning om vad en “riktig familj” är.
[ LP-verksamheten nysatsar på familjehem ]
Det finns många barn i det svenska samhället som behöver den trygghet och omsorg som en familj kan ge. Socialtjänsten skulle förmodligen gå ännu mer på knäna om inte så många kristna familjer velat vara en plats där barn som med olika behov kan få ett tryggt och kärleksfullt hem att växa upp i.
