Det är mycket svårt att tro att det kan finnas någon som anser att det skulle vara det minsta rimligt att utvisa treårige Tim, som Dagen skrivit tidigare om.
Det krävs en ofattbar nivå av hjärtlöshet att mena att ett litet barn som levt hela sitt liv i Sverige, aldrig satt sin fot i föräldrarnas hemland, inte kan språket och därtill omhändertagits och fått trygghet och kärlek i en ny familj inte skulle ha rätt att växa upp här.
Självklart måste han få stanna. Barnkonventionen säger det. Medmänskligheten kräver det. Men inte migrationsmyndigheterna.
— Frida Park
Självklart måste han få stanna. Barnkonventionen säger det. Det allmänna rättsmedvetandet säger det. Anständigheten fordrar det. Medmänskligheten kräver det. Men inte migrationsmyndigheterna. Hur är det möjligt?
[ Tvåårige Tim kan utvisas: "Hur kan man låta oss leva i den här osäkerheten?" ]
Något av det värsta är att Tim inte är ensam. I så fall hade det funnits hopp om att det handlar om olycksfall i arbetet, undantaget som bekräftar regeln, det där rättar till sig. Men Tim är ett barn av flera där samhället misslyckats i sin viktigaste uppgift – att ge barnen trygghet.
Isak, som Dagen berättar om i dag, är bara två år. Två år och trygg. Trygg och älskad. Just nu. Men familjen som öppnat sitt hem för att ge honom allt detta när hans egna föräldrarna inte förmådde vet inte om han kommer få stanna. Och trots att de kämpar för att trygga hans framtid möts de gång på gång av negativa besked. Deras största mardröm är att polisen en dag knackar på och tar honom ur deras famn. Halmstråna är få. Och blir allt färre.
Det finns 349 ledamöter i Sveriges lagstiftande församling. Det är dags att de ser till att så att lagarna säkerställer att de mest utsatta barnen också får den största tryggheten och inte som nu: tvärtom.
