Det är inte lätt att växa upp i dag. Det anses inte finnas några absoluta sanningar eller riktmärken i form av normer att förhålla sig till. Allt ska granskas normkritiskt. Det är inte konstigt att det blir förvirrande när svart är vitt och vitt är svart. Eller när han är hon och hon är han - eller hen. När fakta - och biologi - underordnas känsla.
En som reagerat kraftigt på detta, med dyrköpta konsekvenser, är läraren Selma Gamaleldin, som Dagen skrivit om. Hon vägrade kalla en av sina elever för “hen” när föräldrarna önskade det och fick sparken från skolan. Det är lätt att hålla med Gamaleldin att det är olyckligt att förvirra barn så att de riskerar att känna sig otrygga i sin könsidentitet. En otrygghet som hon med rätta påpekar kan få ödesdigra, livslånga och oåterkalleliga följder.
[ Lärare fick sparken efter att hon vägrat kalla elev "hen" ]
Det storskaliga experiment på barn som pågått i den svenska vården, kallat könskorrigering, är skrämmande. Tidigare i år meddelade Karolinska universitetssjukhuset att de stoppar hormonbehandlingar av barn och unga som upplever sig ha oklar könsidentitet. Denna smärtsamma process börjar naturligtvis långt tidigare, när tankar och känslor om att inte höra hemma i sitt eget kön uppstår. Hur ska vuxenvärlden bemöta detta eskalerande problem? Mellan 2001 och 2018 ökade antalet personer under 25 år med diagnosen könsdysfori från 12 till anmärkningsvärda 1 859.
Ett ångrat könsbyte kan leda till livslång ofattbar smärta.
— Frida Park
Ett könsbyte är irreversibelt, oåterkalleligt och om könsdysfori skapar lidande är det inget mot vad ett ångrat könsbyte kan leda till. I våras kom en dom kring en 16-årig engelsk flicka. Domen innebär att inga minderåriga i England framöver ska få könsförändrande behandling eftersom det saknas medicinsk evidens. Det lidande hon, och flera andra, åsamkats är svårt att omfatta. Och hur stort är mörkertalet?
Det finns ingen tvekan att behovet av en vuxenvärld som tar ansvar och stöttar barn att bli trygga i sin identitet är gigantiskt.
[ Frida Park: Vilka är transhatarna, Svenska kyrkan? ]
Selma Gamaleldins engagemang, som hon säger att hon hämtar från sin kristna tro, är alltså lovvärt. Men likväl är hennes vägran att kalla eleven för “hen” inte oproblematisk. Lärares yrkesetik stipulerar klart att lärare alltid måste bemöta eleven med respekt för dess person och integritet och aldrig får diskriminera utifrån kön. Och i Diskrimineringsombudsmannens vägledningsmaterial framgår tydligt att det ska klassas som diskriminering om en lärare vägrar att använda det pronomen som en elev föredrar. Rent juridiskt verkar det solklart.
Posted by Selma Gamaleldin on Monday, August 2, 2021
Hade det kunnat gå att hitta en lösning? Gamaleldin menar att föräldrarna inte nöjde sig med hennes förslag om att bara tilltala eleven med namn. Som lärare hör det till yttersta undantagsfall att en elev tilltalas i tredje person singular, man använder namnet eller “du”. Vi vet naturligtvis bara Gamaleldins sida av historien, men nog låter hennes förslag som en rimlig lösning? Då hade allt kunnat vara löst.
Men Selma Gamaleldins vägran att möta föräldrarnas önskan är problematisk även av andra, principiella, skäl.
[ Elisabeth Sandlund: Dra i handbromsen för könsbyten ]
Höstterminens första dag fick alla elever från årskurs tre och uppåt på Internationella Engelska skolan i Länna utanför Stockholm redovisa vilket pronomen de önskade tilltalas med (DN 15/9). Troligen sågs det som ett okontroversiellt och föredömligt värdegrundsprojekt. Men är det så? Tioåringar som knappt funderat på vad “kön” är ställdes inför en situation där deras eget plötsligt inte var givet. Var fanns reflektionen från skolan kring detta?
Om föräldrars rättighet att ansvara för fostran skulle åsidosättas till förmån för lärare kan farliga dörrar öppnas.
— Frida Park
Vad händer om skolan bestämmer sig för att alla elever, av omtanke om den som annars kan känna sig utpekad, ska tilltalas med det könsneutrala “hen”? Om Gamaleldins linje ska råda – att det är lärares rätt att utifrån en omsorg om vad denne anser vara bäst för eleven avgöra hur denne ska tilltalas – skulle föräldrar inte ha något att sätta emot om deras barn kallas “hen” i skolan.
Men lyckligtvis är det inte så. För det är inte lärare som äger tolkningsföreträdet. Det är och måste förbli föräldrarnas.
[ Krav på psykologisk behandling före könsförändring ]
Det finns en anledning till varför kristna ofta hänvisar till Barnkonventionens skrivningar om att föräldrar har huvudansvar för fostran och vägledning av sina barn. Detta är till exempel en bärande del i rätten att starta och driva konfessionella skolor. Om föräldrars rättighet att ansvara för fostran skulle åsidosättas till förmån för lärare skulle farliga dörrar kunna öppnas. Dörrar som Selma Gamaleldin nog inte är ute efter att öppna, även om hennes vägran att använda “hen” är både lätt att begripa och på ett plan sympatisera med.
