I ett uppmärksammat uttalande i början av 1990-talet kallade den socialdemokratiske näringsministern Björn Rosengren Norge för den “sista sovjetstaten”. Han var frustrerad över vad han uppfattade som ett behov av att kontrollera näringslivet. Men när det gäller staternas syn på livsåskådning och religion är det snarare den svenska staten som uppträder som oroliga övervakare. I Norge har man en mer positiv och konstruktiv syn på religion än det svenska ängsliga reglerandet.
Statliga utredningar beställs ibland för att det ska se ut som att politiker gör något, men när de väl är färdiga hamnar de i byrålådan och glöms bort. Sen finns det utredningar som har lagts undan men som ändå visar sig vara så viktiga att de behöver tas på allvar. En sådan utredning är Det livssynsåpne samfunn (2013) i Norge.
[ Frida Park: Statliga samfundsbidrag sänder viktig signal ]
Den utredningen har visat sig vara av det bärkraftiga slaget. Begreppet “det livssynsåpne samfunn” har fått stort gehör och bred politisk uppslutning i Norge. Den nyligen tillträdda socialdemokratiska regeringen med Jonas Gahr Støre som statsminister har gjort det till centrum för sin politik om religion. Men den högerledda Solberg-regeringen var inte sämre utan anknöt medvetet till det redan 2019.
Staten använder religion som ett instrument för att implementera de svenska värderingar som anses önskvärda.
— Fredrik Wenell
I utredningens slutförslag föreslås att politiker och myndigheter ska värdesätta medborgarnas tro och livsåskådning, och skapa goda förutsättningar för samfunden att utöva sin tro. Den tar också utgångspunkt i att det norska samhället är mångkulturellt. Norsk kan man vara på många olika sätt.
Utredningen konstaterade vidare att staten ska vara neutral till olika former av livsåskådningar och behandla alla på samma sätt. De drar ut konsekvenserna av det både när det gäller statens ekonomiska stöd och hur den norska kyrkan ska styras. Det vill säga, den ska ha samma rätt som alla andra samfund att bestämma själv.
[ Joel Halldorf: Civilsamhället är inte statens tjänare ]
Utredningen menar att religion inte ska vara ett instrument som staten kan använda för att genomföra de reformer som politikerna önskar utan de ska få finnas i sin egen rätt. Religiösa gemenskaper betraktas inte först och främst som arenor där radikalisering skapas eller som hot mot demokratin. Religiös tro ses helt enkelt som något positivt för samhället i stort.
Det här sättet att förstå livsåskådning framstår från en svensk horisont som främmande. I Sverige används exempelvis “kristen” för att beskriva det svenska i kontrast till andra livsåskådningar. Vidare presenterades nyligen en utredning där demokratikriterier tagits fram för trossamfund eftersom de betraktas med misstänksamhetens ögon. I Sverige ses religiösa minoriteter som ett hot mot samhällets enhet snarare än som en resurs som kan bidra, enligt civilsamhällsforskaren Linnéa Lundgren. Här använder staten religiösa organisationer som ett instrument för att implementera de svenska värderingar som anses önskvärda.
Det är tydligt att de svenska och norska politikernas inställning till religion skiljer sig åt. Och den här gången är det knappast Norge som är sovjetstaten.
[ Elisabeth Sandlund: Höj beredskapen inför nya bidragsregler ]
