En begåvad artist som redan som tonåring nått stora framgångar och som spåtts en lysande framtid i musikbranschen. Eller en kille som rört sig i kriminella sammanhang med flera straff och ännu flera allvarliga misstankar riktade mot sig, där vistelsen på ett HVB-hem inte haft avsedd effekt. Båda bilderna av rapparen Einár, den 19-årige Nils Grönberg, är sanna. I hans fall blev kombinationen dödlig, när han föll offer för en mördares kulor på torsdagskvällen, inte i något av våra utanförskapsområden utan i en välbeställd del av Stockholm, som hittills varit förskonad från gängskjutningar.
Mordet på Einár är en tragedi, först och främst för hans närstående. I gängkrigets spår är raden av förtvivlade mödrar, fäder, syskon och andra anförvanter alldeles för lång. Att offret just denna gång var en känd person mångfaldigar skaran som sörjer. Bland fansen finns barn så långt ner i åldrarna att döden ännu inte blivit en begriplig realitet. Men också ministrar, partiledare och kristna företrädare har uttalat sig i starka ordalag.
[ Elisabeth Sandlund: Gängkrig kräver en hel arsenal av åtgärder ]
Blir skjutningen i Hammarby sjöstad en vändpunkt så att gängkriminaliteten nu en gång för alla kan stoppas? Knappast. Den är ett av de våldsdåd som sticker ut på liknande sätt som polismordet i Göteborg i somras, men lika litet som då är det realistiskt att tro att det är över nu, att Einár av det offer som behövdes för att gängen skulle sansa sig. Snarare verkar polisen var beredd på att mordet kan leda till ännu mer våld, när hämnd ska utkrävas. Kunskapen om var gärningsmännen står att finna är sannolikt större i de kretsar där rapartisten rörde sig än hos polismakten.
Om mordet på Einár leder till något gott är det kanske slutet för en musikstil som aldrig borde ha fått blomstra.
— Elisabeth Sandlund
Däremot är det möjligt att mordet leder till en tillnyktring hos den breda allmänhet som kittlats av den så kallade gangsterrappens lika fyndiga som våldsbejakande texter. De som hävdade att verk och upphovsman inte kan skiljas blev beskyllda för gammaldags moralism när Einárs kollega Yasin Mahamoud prisades av Sveriges radios guldjury i våras. Redan det faktum att Yasin inte kunde närvara vid prisutdelningen eftersom han var häktad för stämpling till människorov borde ha varit tillräckligt för att inse hur osund fascinationen av hans och andras musik är. Och det är inget annat än ödets ironi att det var just Einár som drabbades av den kidnappning som Yasin nu dömts och avtjänar ett fängelsestraff för.
[ Rapparen Einár skjuten till döds - artister, politiker och kristna ledare bestörta ]
Rätten att uttrycka sina känslor och sina åsikter måste försvaras. Den gäller också vilsna förortskillar – som Einárs liv visar inte enbart från våra namnkunniga utsatta områden – som dragits in i kriminella miljöer. Men för oförståndet hos den vuxenvärld som sugs med av våldsromantiken finns inga ursäkter. Om mordet på Einár leder till något gott är det kanske slutet för en musikstil som aldrig borde ha fått blomstra.
Sebastian Stakset, som samarbetat med Einár inte minst i den i ljuset av mordet än mer gripande Mamma förlåt och Mamma be för mig, vet av egen erfarenhet vad han talar om: “Jag är så trött på den smutsiga musikindustrin som kapitaliserar på dessa ungdomar och låter publiken sitta som åskådare i en gladiatorarena.” Och Stakset har alldeles rätt när han betonar att enbart hårdare straff och fler lås på dörrarna inte är vägen framåt. En långsiktig lösning kräver en hel arsenal av förebyggande åtgärder.
