Nu har direktiven till en utredning om adoptioner från utlandet till Sverige offentliggjorts. Det är hög tid efter de larmsignaler som ljudit, inte minst i en omfattande och djupt berörande artikelserie i Dagens Nyheter, om de allvarliga brott som begåtts under militärjuntans tid i Chile men även vid adoptioner från andra länder som Kina och Sydkorea. En bred riksdagsmajoritet – bestående av alla partier utom S och MP – framställde också krav på en utredning i början av sommaren.
Att utreda det förflutna är viktigt i sig. Lika viktigt är det att se till att gångna decenniers misstag inte upprepas.
— Elisabeth Sandlund
[ Dokument: "Många kristna förstår inte komplexiteten med adoptioner" ]
Utredaren, familjerättsprofessorn Anna Singer, har fått en omfattande uppgift och har två år på sig. I uppdraget ingår att klargöra vilket ansvar och vilken roll en lång rad aktörer haft: regeringen, statliga myndigheter, kommuner, auktoriserade sammanslutningar, ideella organisationer och andra privata aktörer. Det är nog så angeläget. Vad utredaren däremot inte ska ägna sig åt är att granska individuella adoptionsärenden. Det skulle självfallet vara ett gigantiskt jobb med tanke på att 60 000 barn adopterats till Sverige från andra länder sedan mitten av 1900-talet, flest per capita av alla nationer. Ändå är den brännande frågan för den som är personligt berörd: Var det något som inte gick rätt till i mitt fall?
En adoption påverkar tre parter – de biologiska föräldrarna, barnet och adoptivföräldrarna. Alla förtjänar att få klarhet i vad som förevarit även om det som skett inte går att göra ogjort. I vissa fall kan skadeverkningarna lindras exempelvis genom att det visar sig möjligt att hitta den biologiska mamma som fått felaktigt besked om att hennes nyfödda barn avlidit. För andra är det omöjligt. Beskeden kan bli både smärtsamma och befriande. Men att veta vad som hänt är bättre än att leva i ovisshet med obekräftade misstankar om oegentligheter. På den punkten är det inte säkert att utredningen rätar ut frågetecknen, den kanske tvärtom skapar nya. Det krav som framförts av personer som adopterats till Sverige om statligt stöd för att söka sina rötter bland annat genom modern dna-teknik är fullt rimligt, som ett komplement till att strålkastarljuset riktas mot de strukturer som möjliggjort.
[ Fredrik Wenell: Adoption visar familjelivets djupare mening ]
Att utreda det förflutna är viktigt i sig. Lika viktigt är det att se till att gångna decenniers misstag inte upprepas. Kvinnors och mäns längtan efter barn, inte sällan parat med viljan att göra gott genom att erbjuda en trygg uppväxt för en föräldralös pojke eller flicka, är lika stark nu som tidigare. Det krävs ett robust regelverk som hindrar att människor blir lurade och att barn utnyttjas som handelsvaror. Och en grundläggande etisk reflektion, både i samhället i stort och hos dem som överväger att bli adoptivförälder. Att få barn är ingen mänsklig rättighet, ingen punkt att pricka av på listan över vad man vill åstadkomma. Kanske finns det bättre metoder för att ge hjälp? Det är tankar som åtminstone måste bearbetas även om behovet av kärleksfulla hem delas av många barn – ute i världen men även i Sverige.
