Pandemin har naturligtvis främst varit en kris för sjukvården och för de människor som avlidit, eller varit svårt sjuka, och deras anhöriga. Men det finns också en existentiell och social kris som vi ännu inte har sett konsekvenserna av fullt ut. Den kommer med stor säkerhet få följder på det psykosociala området. Det är områden som politikerna inte kan göra något åt genom lagstiftning, däremot kan de skapa förutsättningar för dem som på riktigt kan adressera och hjälpa människor i de mest utsatta situationerna. Och det är civilsamhället.
Coronakommissionen har kommit med sitt andra delbetänkande. Det sista väntas till våren, men redan nu kan det konstateras att kritiken är svidande. Socialministern Lena Hallengren håller inte med, men kommissionen konstaterar att politikerna bär ett tungt ansvar. Det är inte bara den nuvarande regeringen som klandras. Tidigare regeringar får också en släng av kritiken. Kommissionen visar att svenska myndigheter var oförberedda och agerade alldeles för saktfärdigt i början av pandemin. Man borde betydligt tidigare tagit situationen på större allvar än vad som gjordes.
Det är idéerna som är orsaken till att organisationerna existerar och som motiverar dem att handla, ofta för de mest utsatta.
— Fredrik Wenell
Men delbetänkandet slår också fast behovet av civilsamhällets organisationer. Det har spelat en oerhört viktig roll för människor i allmänhet. Det gäller inte minst de grupper som i pandemins spår riskerade ännu större utsatthet och ensamhet såsom äldre, personer med funktionsnedsättning och barn. Utredarna konstaterar därför att civilsamhället är viktigt för “att skapa sammanhållning och gemenskap och som en röst för olika grupper.”
[ Diakonen som corona-anpassar det mänskliga mötet ]
Det borde politikerna redan ha förstått. Inte minst med tanke på erfarenheter från flyktingkrisen 2015. Det är väl känt att de inte hade klarat av den krisen på långa vägar lika bra om inte kyrkor och andra organisationer i civilsamhället, utan offentlig stöd, hade gripit in och delat ut mat, bistått med husrum och kläder. Det politikerna därför måste förstå är varifrån engagemanget kommer som åstadkommer det som Coronakommissionen pekar på. Regeringen måste helt enkelt uppdatera synen på civilsamhället.
[ Coronakommissionen vill se mer av kyrkor och civilsamhälle ]
En hel del av civilsamhällets organisationer benämns ibland som den idéburna sektorn. Grunden i dessa organisationer är att de drivs av övertygelser. Det är idéerna som är orsaken till att organisationerna existerar och som motiverar dem att handla, ofta för de mest utsatta. För de idéburna organisationerna är inte pengarna den avgörande faktorn däremot kan ekonomiska medel hjälpa dem så att övertygelserna omsätts i handlingar och gör skillnad på ett mer effektivt och bättre sätt. De är vad politikerna måste förstå.
Civilsamhället ska inte vara statens förlängd arm utan självständiga organisationer som agerar utifrån de idéer som är grunden för dem, givetvis ska dessa agera inom de demokratiska spelregler vi är överens om. Det är då de bäst möter människor i existentiell utsatthet och besvärliga psykosociala situationer, och finnessen är att de då kommer göra största möjliga nytta även i nästa nationella kris.
