Det har kallats för en av de största skandalerna inom den medicinska historien, de medicinska och kirurgiska ingreppen på ungdomar som begärt att få byta kön. Professor Christopher Gillbergs ord är starka, men inte desto mindre sanna.
Könsdysfori är ett reellt problem. Det finns otvivelaktigt människor som känner ett stort lidande inför att de upplever sig vara “tilldelade fel kön” vid födseln. Men det är också ett reellt problem att vården, ivrigt påhejad av normkritiker som menar att könet enbart är socialt konstruerat, ägnat sig åt icke evidensbaserade ingrepp i barns liv.
[ Frida Park: Farligt när könsroller blandas ihop med kön ]
Hormonbehandlingar och Irreversibla operationer för att byta kön på barn och unga är experiment som kan leda till ofattbart lidande. Detta måste gå att påpeka utan att anställda i Svenska kyrkan i Västerås eller RFSL och dem närstående organisationer försöker tysta rättmätig kritik genom att ta till brösttoner om hat eller fejk news. Eller, som Nathan Shachar skriver om i DN (10/11), utan att den som påpekar att biologiska kön finns brännmärks offentligt.
Tre överläkare från Karolinska skriver i en artikel i Läkartidningen (9–10/2017) att inte mer än cirka 20 procent av barn som är prepubertala – yngre än tolv år – och som uppfyller diagnoskriterierna för könsdysfori kommer att ha en kvarstående önskan om att genomgå operation för att ändra kön.
[ Forskare kritiserar könsbyten på barn ]
Tolv år och inte ens i puberteten. Det är även den ålder regeringen menar att barn med vårdnadshavares tillstånd – men utan kontakt med vården – är tillräckligt mogna för att fatta beslut om att byta sitt juridiska kön. Familjens valfrihet och självbestämmande i all ära. Det måste vara en fullständig självklarhet att föräldrar ska kunna vända sig till vården och få råd i hur man bäst bemöter just sitt barn. Såväl barn som föräldrar förtjänar professionellt och vetenskapligt baserat stöd.
När unga började skära sig blev vuxenvärlden bättre på att uppmärksamma för att stötta ur självdestruktiviteten. Vad gör då vuxenvärlden nu – när unga mår dåligt i sitt kön?
— Frida Park
När anorexi dök upp som fenomen bland unga växlade vuxenvärlden upp, skaffade kunskap för att kunna stötta ur självsvälten. När unga började skära sig blev vuxenvärlden bättre på att uppmärksamma för att stötta ur självdestruktiviteten. Vad gör då vuxenvärlden nu – när unga mår dåligt i sitt kön? Uppmanar till att byta juridiskt kön, eller ännu värre – föreslår oåterkalleliga och steriliserande ingrepp.
[ Frida Park: Modigt men problematiskt av lärare att vägra säga hen ]
Just för att kön och sexualitet blivit ett ideologiskt slagfält får den som menar att försiktighetsprincipen måste råda räkna med att löpa gatlopp. Och den som hävdar att psykologisk behandling, som i Finland, måste bli den första linjen vid könsdysforivård även i Sverige, får stå ut med att kallas för transfob. Det riktigt tragiska är att infektionsgraden på debatten riskerar att drabba dem som allt handlar om – barn och unga.
En tanke: Om 80 procent av de tolvåringar som upplever sig vara födda i fel kön kommer att ändra sig, då kan det ju knappast vara transfobiskt att påtala att väldigt få av de barn som regeringen tycker ska få ändra sitt juridiska kön är i behov av en sådan åtgärd. Snarare luktar det symbolpolitik. Symbolpolitik för att hålla högljudda lobbyister nöjda men som knappast hjälper barn som mår dåligt.
