Den svenska beröringsskräcken inför religion slutar aldrig att förvåna. Denna gång är det en kommunal inspektör i Nyköping som slår ner på att “Gud” tackades vid en förskolas bordsbön och att bönen avslutades med “amen”. Enligt tillsynsrapporten är andra “ramsor” godkända. Tacket ska riktas till en icke namngiven entitet ut i tomma intet. En tom gud klarar en sekulär stat.
[ Kyrkans förskola kritiseras för Gud och amen i bön ]
För myndigheterna handlar det om vad som är pedagogisk verksamhet. Måltider hör dit eftersom det är “målstyrda processer i verksamheten”, därmed en del av den icke-konfessionella undervisningen.
Förutom den lätt absurda distinktionen mellan undervisning och utbildning som förutsätts handlar det om den mer grundläggande frågan: Vems är barnen – statens eller föräldrarnas?
[ Fredrik Wenell: Den svenska toleransen tål inte de annorlunda ]
I barnkonventionen är det tydligt – det är föräldrarnas och inte myndigheternas. Staten ska därför respektera vårdnadshavares rätt att vägleda barnet, i förhållande till den “fortlöpande utvecklingen”, när det utövar sin religionsfrihet. Om föräldrar av fri vilja väljer en konfessionell förskola kan förbudet mot bordsbön vara i strid med barnkonventionen. Ett barn i förskoleåldern är rimligen fortfarande under vårdnadshavarens ansvar. I det här fallet uppfyller inte myndigheten sin skyldighet att värna barnets frihet till religion.
Det är märkligt att föräldrars fria, informerade val av konfessionell förskola inte uppfattas som legitimt i ett samhälle som annars säger sig värna individers frihet.
