Onsdagens besked från regeringen och Folkhälsomyndigheten om att vaccinpass införs från 1 december är en obehaglig kalldusch. För hela svenska folket förstås, som trots den ena oroväckande rapporten efter den andra från andra länder i Europa invaggat sig i den falska säkerheten att coronapandemin är på upphällningen, ja nästan helt över. Att behovet av nya restriktioner nu bedöms vara akut visar hur överdriven en sådan förhoppning varit.
Alldeles särskilt besvärlig är situationen för trossamfunden. Det är regeringen väl medveten om. Sveriges kristna råd har tydligt markerat i sitt remissvar att det är orimligt att utsätta kyrkobesökare för kravet att bevisa att de tagit sina sprutor. SST, Myndigheten för stöd till trossamfund, konstaterar att åtgärden strider mot religionsfriheten, där en viktig förutsättning är möjligheten att delta i en gudstjänst utan att behöva röja sin identitet.
[ Kyrkor protesterar mot nya förslaget om vaccinpass på gudstjänsterna ]
Detaljerna om vad som blir alternativet till vaccinpass för “allmänna sammankomster och offentliga samlingar”, detta paraplybegrepp som täcker allt från sportevenemang och teaterföreställningar till högmässor och ungdomssamlingar, är ännu inte klara. (Det visar med all önskvärd tydlighet att experterna och regeringen bedömer att det är bråttom med åtgärder, något som inskärper situationens allvar.) Men av allt att döma kommer varje församling att ställas inför valet mellan pest och kolera – antingen säkerställa att varje person som vill gå in genom kyrkporten är vaccinerad genom att granska hans eller hennes vaccinationspass eller begränsa antalet deltagare. Det kan komma att handla om kvadratmetersregeln eller om en antalsgräns, båda lika illa omtyckta. Eller en kombination.
Alla får lida av det en minoritet av Sveriges befolkning ställt till med.
— Elisabeth Sandlund
Naturligtvis är det besvärligt även för idrotten och kulturlivet. Också där måste beslut fattas om huruvida antalet besökare ska hållas nere eller om krav på vaccinationspass ska införas. Men här saknas den principiella aspekten som gäller trossamfund. Det är en mänsklig rättighet, inskriven i svensk grundlag, att var och en har rätt att utöva sin religion ensam eller tillsammans med andra. Någon liknande paragraf finns inte för den som vill gå på konserter, bio, teater eller sportevenemang.
Det är kort sagt ett elände. Och det är bara att konstatera att alla får lida av det en minoritet av Sveriges befolkning ställt till med. Det finns bara en åtgärd som kan hejda pandemin och det är vaccinering. De som avstått från sprutorna bär ett tungt ansvar. För en liten minoritet är det omöjligt av medicinska skäl. För dem borde rimligen undantag kunna göras från kravet på vaccinpass. Men de flesta som tackat nej har gjort det av andra skäl – slöhet, okunnighet, rädsla eller därför att de missletts av de falska profeter som vräker ur sig mer eller mindre fantasifulla konspirationsteorier på allehanda sajter på nätet.
[ Frida Park: Kyrkorna måste säga nej till vaccinpass ]
En och annan som bara inte kommit sig för tidigare inser nog i detta läge att det är dags att boka tid för att få sin första spruta, även om man ogillar tanken. Något vaccinationspass blir dock inte aktuellt förrän om ett antal veckor eftersom de bara utfärdas för dem som är fullvaccinerade för minst två veckor sedan. Beklagligt nog kommer åtgärden dock knappast att minska avståndstaganden hos dem som anger principiella skäl. Tvärtom riskerar den att ge ytterligare vatten på de kvarnar som mal om den medicinska vetenskapens, läkemedelsindustrins och politikernas onda avsikter med coronavaccinet.
Regeringen och Folkhälsomyndigheten understryker gång på gång att coronapass är en smittskyddsåtgärd som syftar till att ovaccinerade inte ska sprida smitta till andra, vare sig de är vaccinerade eller inte. Det låter sig sägas. Men det går inte att komma ifrån att de också kan tolkas som en påtryckningsåtgärd, till och med en tvångsåtgärd. Mot sådant finns en instinktiv motvilja, alldeles särskilt när det handlar om den egna kroppen.
Så visst går det att förstå de så kallade antivaxarna. Förstå, i meningen begripa hur de resonerar. Det betyder däremot inte att det är rimligt att uttrycka förståelse för deras hållning. Vaccinationen mot covid-19 har nu pågått så länge, av personer i nästan alla åldrar och med snart sagt alla tänkbara medicinska grundförutsättningar utan att annat än enstaka fall av svåra biverkningar inträffat. Sannolikheten att bli allvarligt sjuk av sprutan är mikroskopiskt liten jämfört med risken för allvarliga konsekvenser av sjukdomen i sig. Sådana sakskäl måste upprepas gång på gång i förhoppningen att de når fram och tränger undan motståndet.
Inte minst för kristna borde det ligga nära till hands att tänka att sprutan tas inte bara för ens egen skull utan också för medmänniskornas, speciellt för dem som är extra sköra på grund av andra åkommor eller hög ålder. Nog ryms de inom Jesu ord om “dessa mina minsta”, dem som vi är kallade att visa särskild omsorg.
