Varje gång Dagens ledarsida skriver om “transbarnen” hör de av sig. De som hoppas att de genom att stämpla granskare med epitetet “transfob” ska kunna tysta debatten.
“Konsekvensen av att transvården granskas är att vår övertygelse ifrågasätts på ett sätt som inte gäller någon annan patientgrupp”, säger Ann-Christin Ruuth, ordförande för Transammans i SVT:s Uppdrag granskning: Transbarnen som sändes under onsdagskvällen. Och med ens blir det så tydligt. De som inte vill att “könsbekräftande vård” för barn ska granskas låter sin egen övertygelse trumfa vetenskap och beprövad erfarenhet. Men så kan inte vården fungera. Får inte vården fungera.
[ Frida Park: Vet regeringen inget om tolvåringar? ]
RFSL säger i programmet: “Vi slåss inte för att förbättra transvården utan för att försvara den”. Men varför vill man försvara till exempel hormonbehandling som gång på gång underkänts? Troligen av samma skäl som vissa vill förhindra granskning, hindra “ångrare” från att prata med journalister eller skrämma dem som ställer kritiska frågor till tystnad: ideologi.
Rätt utgångspunkt borde i stället vara att vården för barn och unga med könsdysfori måste vara den bästa tänkbara. Att försiktighetsprincipen måste råda. Och att ingen experimentell vård får utföras på fysiskt friska barn så att de riskerar att få fysiska livslånga men. Men så verkar det, oerhört tragiskt nog, inte se ut i dag.
Vården måste sträva efter att ge minst skada och största nytta för sina patienter, men en uppgiven läkare säger till Uppdrag granskning: “Vi måste veta vad vi gör”. Med tanke på att den vård som erbjudits handlar om stopphormoner – eller kemisk kastrering, oåterkalleliga hormonbehandlingar och irreversibla kirurgiska ingrepp är det väl det minsta man kan begära. Och det ska man sannerligen inte behöva kallas transfob för att man påpekar.
Rätt utgångspunkt borde vara att vården för barn och unga med könsdysfori måste vara den bästa tänkbara.
— Frida Park
Det är ofattbart att föräldrar som ju saknar egen expertis och därför litar på vården inte får information om förväntade biverkningar, att avvikelserapporter inte upprättas, att uppföljningar inte genomförs och att vårdskador mörkas. Hur många som drabbats vet inte vården. Hur många som ångrar sig vet inte vården. Vad som är den bästa vården vet inte vården. Hur ska man som förälder då kunna lita på vården?
[ Krav på psykologisk behandling före könsförändring ]
Det finns en stor ironi i att när Expressen skriver en artikel om de allvarliga fall Uppdrag granskning handlar om hänvisar tidningen i sin faktaruta de unga som “funderar över sin könsidentitet” till samma organisationer som av ideologiska skäl vill stoppa granskningen. Varför inte hänvisa till dem som efterfrågar evidensbaserad vård, eller till dem som samlar och stöttar “ångrare”?
Det är dags för en vitbok. Det är dags att gå igenom varje journal och följa upp biverkningar och patienters mående. Vad har den vård som getts lett till? Hur många har drabbats av biverkningar? Hur många ångrare finns det – och hur stort är mörkertalet? När och hur har ideologi getts företräde framför forskning? Och granskningen brådskar. För varenda unge som mår dåligt i dag och för dem som kommer må dåligt i framtiden och som förtjänar vård byggd på vetenskap. Och för varenda unge som redan svikits av vården.
