För att få syn på det självklara behövs det ibland ögon som kommer från ett annat håll. Denna gång är det en forskare – född in i en muslimsk familj från Algeriet men uppvuxen i Frankrike – Émir Mahieddin, som berättar vad han ser. Det han fått syn på är att svenska pingstvänner skiljer sig från dem i andra delar av världen. Här talar man inte tro med sina vänner eller på arbetsplatsen. Man vill hellre bli respekterad. Socialantropologer intresserar sig ofta för det avvikande. För den här forskaren föll valet på pingstvänner i ett av världens mest sekulariserade länder.
Mahieddin menar att förklaringen till varför svenska pingstvänner, och andra svenska kristna för den delen, skiljer sig ut sig är sekulariseringen. Här betyder religion allt mindre för allt fler på ett ökande antal samhällsområden. Andlighet och religiös tro har i allmänhet blivit något mellan individen och Gud – vi har alla blivit privatreligiösa.
[ Forskare: Svenska pingstkyrkor har smittats av avkristningen ]
Problemet är att en kristen tro som bara stannar i det privata gör både individen och samhället en otjänst. Tron på Jesus gör anspråk på hela livet – relationer, pengar, jobbet och vem som välkomnas till ditt hem. Om den kristna tron bara blir en fråga för den privata sfären förlorar också samhället på det. Det finns nämligen fortfarande religiösa i det offentliga, och i andra delar av världen till och med blomstrar de.
Det är hoppfullt eftersom Kyrkan är ett sakrament, det vill säga en plats där alla tar emot Guds nåd.
— Fredrik Wenell
I den världsomspännande värderingsundersökningen World Value Survey konstateras att det har skapats en stor klyfta mellan de norra och de södra delarna av jordklotet. I norr blir vi mer och mer sekulariserade medan religionen ökar sitt inflytande i syd. Och det är från de länderna som många av migranterna flyr till oss.
[ Teolog: Är naturligt att pingstvänner inte vill sticka ut med tungotal ]
Om kyrkorna inte längre upprätthåller en tro som gäller hela livet mister de lätt förmågan att förklara varför religiösa uttryck i det offentliga är något normalt för de allra flesta religiösa.
Men just på det området är pingstförsamlingar en gåva till samhället. Det är något som Mahieddin också ser. Pingstförsamlingar samlar nämligen människor från olika kulturer och grupper, till och med dem som i många andra sammanhang antas vara fiender. Det gäller inte bara migrantförsamlingar. Pingströrelsen predikar en tro som inte kan begränsas till familj eller det privata. Det är hoppfullt eftersom Kyrkan är ett sakrament, det vill säga en plats där alla tar emot Guds nåd, oberoende av etnicitet, kön eller klass.
Därför kan tron inte fortsätta att föras allt längre in i det privata rummet. Kyrkorna behöver förstärkas som de troendes gemenskap. Ska Kyrkan vara det hoppets tecken hon är kallad att vara behövs gemensamma riter som den enskilde deltar i. I en del sammanhang innebär de gemensamma handlingarna hängiven lovsång och förbön, för andra handlar det om ett möte med Jesus i brödet och vinet, men för alla kristna sker det i en gemenskap som varken är hemlig eller behöver skämmas för evangeliet.
[ Daniel Alm: Största missbruket är att inte använda andliga gåvor alls ]
