Kristna befinner sig i en moralisk limbo

Kommer frikyrkliga grupper drivas ännu djupare in i sig själva? Frågan ställs av författaren Thomas Engström i slutet av hans senaste krönika i Aftonbladet. Orsaken är att frikyrkorna hela tiden påminns om och behöver förhålla sig till det extrema som händer i religiösa sammanhang snarare än det normala.

Det är tro som något märkligt och apart som återkommer på fler områden. Den före detta Mando Diao-sångaren Gustaf Norén förklarar i podden Dagens människa att människor ofta reagerar negativt, en del blir till och med arga, när han säger att han är kristen, vilket beror på att många uppfattar att kristna tror sig vara förmer än andra. Om det stämde vore det inte konstigt att människor reagerar.

Men det finns mycket att berätta om som kyrkorna gör för det gemensammas bästa. Många minns fortfarande reportageserien som författaren Stina Oscarsson gjorde om S:ta Claras diakonala verksamhet i Svenska Dagbladet under våren 2021. Det är alltså inte en ensidigt negativ bild av kristen tro som förmedlas av medierna. Men det är självklart mer kittlande att avhandla avarterna runt arbetsplatsernas fikabord.

Kristna uppfattas både stå på de svagaste sida och samtidigt som del i en förtryckande makt som bär på ett tungt arv.

—  Fredrik Wenell

Människors förhållande till den kristna traditionen är tudelad – för en hel del är det något positivt, medan det för många andra mest skapar negativa känslor eftersom kristen moral av många har uppfattats som förtryckande. Den kristna trons minskade inflytande i, eller anpassning till, samhället välkomnas därför.

För kristna är det kluvet. Å ena sidan är det bra att det negativa, de uppenbara avarterna, kommer fram i ljuset. Å andra sidan finns det en risk att skamkänslor gör att troende känner sig tvingade att gömma sin tro. Vem vill vara en del av det som uppfattas som förtryckande eller extremt? Risken är att kristna drivs allt längre in i sina egna bubblor.

[ Gustaf Norén berättar om sin tro i podden Dagens människa ]

Samtidigt finns det en förväntan om att kristna ska vara annorlunda – inte minst just genom diakoni där deras insats välkomnas av alla. Men det kan glida över och uppfattas som att kristna vill visa sig lite bättre än andra, ibland benämnt som moralister eller godhetsknarkare.

Kristna befinner sig i ett slags moraliskt limbo: de uppfattas både stå på de svagaste sida och samtidigt som del i en förtryckande makt som bär på ett tungt arv.

De allra flesta förstår naturligtvis att skandalerna inte är hela sanningen om kristna. Trots det är det avarterna som det oftast görs filmer om. När avarterna blir dominerande är det inte lätt att komma ut och berätta att tron handlar om befrielse och den egna tryggheten framstår som mer lockande.

[ Daniel Wistrand: Olycklig cocktail av fakta och fiktion om Knutby ]

Men evangeliet har aldrig klätt i offerkofta, tvärtom. Det glada budskapet gör sig egentligen bäst när det inte är omhuldat av dem som har den kulturella makten. Kyrkorna ska därför inte låta sig nedslås utan byta perspektiv. Ta itu med de historiska misstagen, gråta med dem som utsatts och fortsätta att oförtrutet berätta den andra berättelsen som handlar om att alla – utsatta eller inte – kan få upprättade liv. Och det är goda nyheter för hela samhället.