Gemensamt för hela kristenheten är att behoven är utan gräns. Det är ingen brist på nya människor som behöver nås av evangeliet och precis som Jesus säger har vi alltid de fattiga ibland oss, de som behöver hjälp för att överleva när maskorna i det offentliga samhällets skyddsnätet visat sig vara alltför glesa. Anställda ska ha lön, fastigheter ska underhållas, nattvardsvin och ljus till altaret köpas, inbjudna talare arvoderas. Och som i alla sammanhang gäller det att rätta mun efter matsäck men utan att hamna i handlingsförlamning när viljan till och behovet av nya satsningar är starkare än ekonomin.
Årsskiftet är inte ens fyra veckor bort. 2021 blev, precis som 2020, ett exceptionellt år när coronapandemin fortsatte att prägla hela samhällslivet och därmed också kyrkornas verksamhet. Och det är bara att konstatera att prognosen inför 2022 är högst osäker. Ändå är det just prognoser som varje församling måste göra för att få ihop sin budget för nästa år.
Pengar är inte målet, men de är ett ack så viktigt medel.
— Elisabeth Sandlund
I princip är de ekonomiska utgångspunkterna likartade oavsett samfund. I Svenska kyrkan är grunden kyrkoavgiften som betalas av den majoritet av svenska folket som fortfarande är medlemmar. Men varje söndag pålyses kollekt till en lång rad olika ändamål, en penningström som kommer att bli allt viktigare när medlemstappet fortsätter. Också många frikyrkosamfund erbjuder möjlighet till en frivillig “kyrkoskatt” administrerad av Skatteverket. Men utan det givande som fortfarande inte sällan benämns “offer” skulle församlingslivet förtvina.
Det går en hårfin gräns mellan att å ena sidan tjata om pengar och å den andra uppmana engagerade församlingsmedlemmar att sätta axeln till. Men i ett läge när de segdragna pandemieffekterna kan ha lett till urgröpt ekonomisk ställning är det värt att ta risken att påminna församlingen om vad Bibeln säger om glädjen i att dela med sig och om tiondegivandets välsignelse, inte bara för den som får utan än mer för den som ger. Det är inte osannolikt att en tydlig och konkret förkunnelse om varför församlingens ekonomi behöver stärkas och vad pengarna ska användas till upplevs som utmanande och fräsch, inte som påträngande och nattstånden.
[ Var tredje svensk pastor upplever minskat givande ]
Vid sidan av den ekonomi som byggs upp av församlingen själv finns andra källor att ösa ur. Det är exempelvis ingen brist på fonder, inte sällan med sekelgamla rötter i rika mecenaters vilja att göra gott, där statuterna säger att pengarna ska användas till barns och ungas bästa. Här kan pengar exempelvis sökas för att finansiera skidläger som därmed kan bli kostnadsfria för alla deltagare så att ingen ensamstående mamma behöver skämmas över att återigen be om en gratisplats för sonen eller dottern. Att ansöka om fondmedel kräver arbete, liksom att redovisa hur pengarna används, men det kan visa sig vara väl använd möda.
Om ekonomi blir mer centralt än evangelisation och omsorg om människor är församlingen illa ute. Men det är församlingen också om inte ekonomin ägnas intresse och omsorg. Pengar är inte målet, men de är ett ack så viktigt medel.
[ Frida Park: Hur kristet är det med dyra kyrkläger bara för rika? ]
