Folkbildning – en unik och väldigt nordisk företeelse. Det är något vi ska vara stolta över, men det är något motsägelsefullt i att den vuxit sig stark i Skandinavien med dess stora stater. Staten ger alltså pengar till människor som slår sig samman för att fritt utöva ett intresse eller bilda sig inom ett område och vill samtidigt styra vad det ska leda till.
Tanken är grundad i demokratiska ideal: kunskap, bildning och formande sker bäst där motivation och intresse finns. Att staten ger pengar handlar därför om att formen med små studiecirklar skapar demokratiska medborgare. Därför bryr sig inte staten om man samlas omkring knyppling, musicerande eller för att läsa en bok som handlar om kristet ledarskap. Det är intresset som antas motivera människor att delta i studiecirklar som i sin tur formar demokratiska medborgare.
Och till skillnad från högskolor och andra offentligt finansierade skolor ska folkbildningens aktörer inte vara neutrala – tvärtom. De är ett slags frizon där staten skjuter till pengar just för att ge människor möjlighet att utifrån de egna ideologierna gräva djupare i sina intressen. Det är nämligen ofta ideologiska övertygelser som skapar långvariga engagemang.
Risken är att identiteten långsamt förändras genom de aktiviteter som anordnas.
— Fredrik Wenell
Studieförbundet Bilda blir nu kritiserade från två håll. För det första från dem som menar att avbokningen av en föreläsningsturné med bandföreträdare som uppenbarligen inte sympatiserar med “den kristna livsåskådningen” är ett slags nutida moralpanik. Och för det andra från dem som undrar varför Bilda över huvud taget vill arrangera något sådant.
Ända sedan 2015 när Bildas medlemsorganisationer sa nej till att gå ihop med Sensus har det nu och då uppstått diskussioner om vad Bilda egentligen vill och är. Diskussionen som följt av den inställda turnén visar att frågorna fortfarande är aktuella.
Teologen Sune Fahlgren, tillika ledarskribent på tidningen Sändaren, har vid upprepade tillfällen undrat vad som egentligen är Bildas identitet. I en debattartikel i Dagen (18/2 2015) använder han skillnaden på att vara och att göra. Det man gör behöver överensstämma med den man är, annars är risken att identiteten långsamt förändras genom de aktiviteter som anordnas.
[ Debatt: Hur kristet är Bilda egentligen? ]
Det är därför viktigt att ställa frågan om hur det rimmar med Bildas grundläggande ideologi att anordna en turné med medlemmar ur Dimmu Borgir. Är motivationen att det just är tryggheten i den kristna livsåskådningen som motiverar dem till dialog eller är turnén snarast ett tecken på att den ideologiska grunden trots allt inte är så stark?
Men hur det än är med den saken i det här fallet är den intressanta frågan om det Bilda gör överensstämmer med vad de vill vara. Ur kyrkornas synvinkel, men även statens, är det viktigt att identiteten bevaras. Studieförbundets medlemsorganisationer behöver alltså hela tiden ställa sig frågan om aktiviteterna som anordnas sammanfaller med identiteten – och om de inte gör det är faktiskt frågan hur betydelsefull den “kristna livsåskådningen” i praktiken är för Bilda.
