Varenda sten i kampen mot gängbrottsligheten ska vändas. Det lovade statsminister Magdalena Andersson (S) i samband med att den nya regeringen tillträdde. Det behövs. Under januari till november i år har 319 skjutningar genomförts. Det är nästan en om dagen.
Siffran presenterades under söndagens Agenda, ett specialprogram om gängkriminaliteten i SVT. Det riktigt positiva under en annars mörk afton var att det i många viktiga politiska förslag finns en samsyn. Alla partier verkar vilja ha fler poliser, fler tullare och hårda tag mot narkotikalangare.
Många partier fortsätter efterfråga skärpta straff, även om det inte har den avskräckande effekt på gängkriminella som en del politiker skulle önska. Men strängare straff har sina randiga skäl – dels visar det hur allvarligt samhället ser på organiserade grova brott, det erbjuder en slags upprättelse till brottsoffer, dels för att kriminella ska förhindras att begå nya brott.
Varför? Varför talas det så lite om familjen i svensk politik när det så uppenbart är avgörande?
— Frida Park
Men enbart hårdare tag hjälper inte. De som låses in ersätts snabbt med andra, nya och yngre rekryter om inte det förebyggande arbetet fungerar bättre. I Danmark, som så många politiker tycker om att hänvisa till, har man lärt sig att unga fortsatt måste behandlas som unga i kriminalvården, men också hur avgörande sociala insatser är.
[ Frida Park: Barn och brott hör inte ihop ]
Behovet av en god skolgång, en trygg uppväxt och att tidigt fånga upp barn och unga i riskzonen – visst nämndes det av politikerna. Men många av dem gör det alldeles för enkelt för sig när de säger att kommunerna måste ta sitt ansvar – Morgan Johansson (S), eller att en god skolgång är ett vaccin mot kriminalitet – Johan Pehrson (L).
Hur ska kommunerna kunna ta sitt ansvar? Med för få socialsekreterare, med otillräckliga resurser för att lyfta ur barn ur destruktiva miljöer. Med en skriande lärarbrist i en skola som tvingas till årliga sparbeting och med årslånga köer till BUP. Hur, kära politiker, ska socialtjänst och skola kunna förebygga och motverka att unga hamnar i brottslighet, när resurser, personal och tid saknas? Bakläxa!
Torbjörn Forkby, professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet, uttrycker det brutalt, men helt korrekt: Det är för sent med sociala insatser när barn och unga redan blivit lockade in i gäng. Det måste börjas mycket tidigare. Forkby nämner familjen. Två gånger. Men få av politikerna tar upp det alldeles självklara: Att en trygg uppväxt där barnet får kärlek och därtill lära sig om rätt och fel, etik och moral, är själva grunden för att motverka att unga påbörjar sin brottsliga bana. Varför? Varför talas det så lite om familjen i svensk politik när det så uppenbart är avgörande?
[ Alf Svensson: Tala hellre om 10 000-tals mammor än poliser ]
Men även om professorn har en poäng – insatserna måste påbörjas tidigt – är det faktiskt inte alltid för sent även om någon hamnat riktigt, riktigt snett. Polisen vet det och kyrkorna vet det. Vet politikerna?
Det finns många exempel på när grovt kriminella vänt sitt liv från mörker till ljus, från brott till laglydighet, från död till liv. Ett möte med kristen tro, med den livsförvandlande kraft det innebär att släppa in Jesus i sitt liv, kan få den mest förhärdade att få en ny början och ett nytt liv. Det är hoppfullt.
