Det är bara några dagar kvar tills stora delar av världen firar minnet av ett barns födelse. Det är inte fel att ägna henne som födde Jesus en tacksamhetens tanke. Jag vet något om den börda det kan vara att bära och föda ett barn. Men väldigt lite om hur det är att göra det utan sjukvård, i ett stall.
Även om Maria inte visste något om vad förlossningsavdelning eller BB är kan det, högt benådad eller ej, även utifrån hennes horisont ha funnits en känsla av att vara utelämnad och maktlös. Ingen äldre släkting, inte hennes egen mamma, inte en kunnig kvinna i byn som förlöst många barn fanns där – bara en make och en åsna, i ett stall.
Det är över åtta år sedan. Jag minns den oro som överskuggade förväntan inför att träffa barnet i magen. Under tre sommarveckor fick jag i slutet av graviditeten träffa tre olika barnmorskevikarier som alla mätte magen, men valde att tolka de oroande mätvärdena som att de nog mätte på lite olika vis. Väl på förlossningen visade det sig att mitt barn i magen inte alls mådde bra, utan en enda droppe fostervatten kvar. Det blev, bokstavligen, en förlossning då min bebis flera gånger svävade mellan liv och död, innan han till sist, medtagen men vid liv, låg på min mage.
Några barnmorskor som mäter olika är kanske ändå det minsta problemet i den alarmerande barnmorskebrist och förlossningskris som råder i dag. Och detta mitt under en pågående pandemi. Har du “oturen” att bo i norra Sverige kan du tvingas åka i 4,5 timme eftersom Lycksele stängt sin avdelning under julen. Risken för att behöva föda vid vägkanten är överhängande.
[ Frida Park: Med livslång smärta ska du föda dina barn? ]
Men det är inte bara i norra Sverige det är vanskligt att föda just nu. I Stockholm är platserna så få att du kan få rådet att avvakta trots att förlossningsarbetet är i gång, riskera att tvingas till kejsarsnitt eller vara en av flera födande kvinnor som måste samsas om en utmattad barnmorska som knappt hunnit vila en sekund under passet.
Regering, och riksdagspartier för den delen, kan inte fortsätta att skylla på regionerna som ansvarar för förlossningsvården. Det är alldeles uppenbart att problemen beror på systemfel snarare än på färgen på styret i respektive region. Kristdemokraterna har lyft frågan länge och också förespråkat ett förstatligande av huvudmannaskapet av sjukhusvården. Det är visserligen ingen mirakellösning, fler åtgärder behövs, men det är ett steg i rätt riktning. När ska fler partier ansluta sig?
[ Elisabeth Sandlund: KD i slagläge om förstatligad sjukvård ]
Dagens situation skapar inte bara en oerhörd oro för blivande mammor och pappor. Det medför även ökad risk för vårdskador – och i värsta fall dödsfall.
En förlossning, i dag som när Maria skulle föda, är på samma gång det naturligaste som finns och det mest sårbara som finns. Som att för ett kort ögonblick befinna sig mellan liv och död, mellan jord och himmel. Då, när det nya livet antingen anländer till den här världen, eller – om det går ohyggligt snett – lämnar den. Oddsen var sannerligen inte de bästa för kvinnor för 2 000 år sedan. Men i svensk förlossningsvård i dag borde de vara väsentligt bättre än vad de är. Vem vågar föda barn i jul?
[ Student: Jag lämnades ensam med en födande kvinna - barnmorskan hann inte en till ]
