Ledare

Ännu en jul i coronans tecken

Låt inte uppgivenheten ta över i väntan på ljuset i tunneln

Magdalena Andersson gjorde sitt bästa för att ingjuta mod i svenska folket när hon presenterade de nya restriktionerna som träder i kraft redan före jul. Men siffrorna talar sitt tydliga språk – coronapandemin håller Sverige, liksom övriga världen, i sitt grepp. Och det går inte att skönja något slut på eländet. Det efterlängtade ljuset i tunneln lyser än så länge med sin frånvaro. Prognoser görs och ändras. Kurvor ritas och ritas om. Just nu är det omikronvarianten som ställer till det. Hur det ser ut om några månader är det ingen som vet.

Ja, det finns anledning att känna besvikelse, trötthet och uppgivenhet, rent av sorg. Ska det aldrig ta slut?

—  Elisabeth Sandlund

Hemarbete för alla som kan hela januari ut, bordsservering på restauranger, kvadratmetersregel i butiker, inställda idrottscuper och läger även för barn och unga under hela jullovet, inga stora privata fester i förhyrda lokaler. Det är åtgärder som var trista när de genomfördes första gången och inte muntrare nu när de återinförs efter ett kort mellanspel av relativ frihet.

De kristna sammanhang vars gudstjänster och andra samlingar normalt inte drar mer än hundra personer drabbas nu av samma bryderi som större församlingar eftersom gränsen sänkts till 20 deltagare. Valet mellan de integritetskränkande vaccinpassen och de svårhanterliga reglerna om anvisade platser och avstånd mellan sällskap är inte självklart. Men det måste göras omedelbart, innan det är dags för julens gudstjänster. Att det blir tillåtet att just vid religiösa sammankomster stå, men bara vid den anvisade platsen, är en viss, men ganska klen, tröst.

Ja, det finns anledning att känna besvikelse, trötthet och uppgivenhet, rent av sorg. Ska det aldrig ta slut? Vi vill alla att livet ska återgå till det vanliga, att normaliteten ska återinträda i det mellanmänskliga umgänget, att vi ska slippa titta med misstänksamhet på den som hostar på bussen eller snyter sig i kassakön i matbutiken, att vi ska kunna krama om vännerna i kyrkan, att kreativiteten på arbetsplatserna ska få den skjuts som kräver fysisk och inte enbart digital närvaro. Och så vidare, och så vidare.

Om bara några veckor går pandemin in på sitt tredje år. Det anade ingen i slutet av januari 2020 när det första fallet, en kvinna som varit i Kina, dök upp i Sverige. “Det är viktigt att komma ihåg att enstaka fall inte är samma sak som att vi har en smittspridning i Sverige. Den risken bedömer vi för närvarande som mycket låg utifrån erfarenheter från andra länder.” Så sa Karin Tegmark Wisell, då avdelningschef på Folkhälsomyndigheten, nu dess generaldirektör.

Det var en felaktig bedömning. Sedan dess har Folkhälsomyndigheten och sjukvården lärt sig mycket. Det är den ständigt ökande kunskapsmassan om smittspridning och om omhändertagandet av covidsjuka som ger det hopp vi måste hålla fast vid. Och framför allt den snabba och effektiva forskningsprocess som gett oss flera verksamma och säkra vacciner. Kanske kan det senaste tillskottet, Novavax, som är framtaget med sedan länge beprövad proteinteknik, övertyga åtminstone några vaccinskeptiker om att det är dags att kavla upp ärmen?



Fler artiklar för dig