Beteckningen “humanitär stormakt” för Sverige, som – vare sig vi gillar att bli påminda om det eller inte – är ett lilleputtland, är i gungning. Vår beredvillighet att dela med oss av vårt välstånd för att ge skydd och nya chanser till dem som drabbats av krig, naturkatastrofer och förföljelse har krympt i rasande fart.
Nu handlar det om att minimera invandringen till Sverige och maximera hemskickandet av personer som har sökt sig hit. Med få undantag har politiker av olika kulör anammat det språkbruk som bara för några år sedan fördömdes när det bara var ett parti, SD, som använde sig av det.
Men det finns en ljuspunkt, ett konkret vittnesbörd om att Sverige trots allt är berett att ta ett internationellt ansvar. Vi är fortfarande det land som i förhållande till vår befolkning ligger i topp på listan över biståndsgivare. Utan medel från svenska staten, inte sällan förmedlat av civilsamhällets organisationer till sina motsvarigheter i mottagarländerna, skulle situationen för de fattiga i världen se dystrare ut. Vi kan inte göra alltför alla överallt. Men med en genomtänkt strategi och god kontroll på de ekonomiska medlen gör Sverige skillnad. Det är något att vara stolt över.
Svårigheten uppstår om regeringen gör allvar av planerna att använda hotet om indraget bistånd som utpressningsmedel.
— Elisabeth Sandlund
Just därför är det oroväckande när den socialdemokratiska regeringen signalerar att biståndsmedlen ska användas för att sätta press på länder ute i världen som inte medverkar till det återsändande av asylsökande som står högt upp på den politiska dagordningen.
[ Enprocentsmålet kvar i högeroppositionens budget ]
Det är förvisso ett reellt problem att människor som har fått avslag på sina ansökningar hamnar i limbo när de varken får vara kvar i Sverige eller kan skickas tillbaka till sitt ursprungsland. Och justitieminister Morgan Johansson har i sak rätt i att alla länder ska leva upp till folkrätten och därmed ta emot sina medborgare när de återvänder. Svårigheten uppstår om regeringen gör allvar av planerna att använda hotet om indraget bistånd som utpressningsmedel.
Det är till att börja med en ineffektiv åtgärd eftersom en försvinnande liten andel av biståndsmedlen går direkt till statsapparaten i mottagarländerna. Vad värre är, tanken strider mot det grundläggande regelverket som föreskriver att bistånd ska utgå från lokala behov, inte från politiska agendor i givarländerna. Och den går stick i stäv med de riktlinjer som riksdagen fastslagit.
[ KD vill se mer bistånd via kyrkor och civilsamhälle ]
Sju biståndschefer, däribland Act Svenska kyrkans Erik Lysén och Diakonias Lena Ingelstam, frågade i en debattartikel i Omvärlden biståndsminister Matilda Ernkrans hur hon ska få ihop den ekvationen. Hennes besked är att Sverige ska följa OECD-DAC:s direktiv och att Sida nu undersöker möjligheterna. Det står inte “att hitta kryphål” men det är en näraliggande, om än elak, tolkning.
Det svenska biståndet förtjänar att värnas. Det behöver ständigt utvärderas och inte sällan effektiviseras. Men det ska inte användas för att lösa andra problem, inte heller som ett slagträ i en inrikespolitisk debatt där tonläget blivit hårt, kallt och kärlekslöst.
