Religionsfriheten stramas åt och försämras i Sverige, rapporterade organisationen OIDAC nyligen, som Dagen också skrivit om. De exemplifierar med bland annat yttrandefrihet, samvetsfrihet och föräldrars rättigheter. Sverige är bland fem europeiska länder som undersöks och för svensk del handlar rapporten i huvudsak om samvetsfrihet.
Överkokta grodor, är det vad vi blivit allihop, när vi tror att trakasserierna och dreven mot advokaten Ruth Nordström och barnmorskorna Ellinor Grimmark och Linda Steen handlar om några andra, säkerligen “rabiata kvinnohatande medeltidsmänniskor”, men inte oss och inte den fundamentala rätten till sitt samvete? En rätt vi för övrigt alla tar för givet att vi har och för alltid ska ha. Nå, så självklart är det tydligen inte, har det visat sig. Men det finns fler oroande tecken.
För länge har alltför många kristna stillatigande tittat bort när konvertiter utvisas på rättsvidriga grunder (“det gäller ju inte mig”); när kristna elever trakasseras för sin tro (”det är nog inte så farligt - de får tuffa till sig”); när förbud mot nya konfessionella skolor föreslås (“de kan väl gå i kommunala skolor som alla andra?”); när människor tvingas dölja sitt kors på arbetet (“de kan väl bara stoppa in det under tröjan?”). Men det håller inte att blunda längre. Om inte vi säger ifrån, vem gör det då?
Om inte vi säger ifrån, vem gör det då?
— Frida Park
I USA har det länge funnits en medvetenhet om behovet av individens integritet gentemot staten, för försvaret av religionsfrihet och föräldrars rättighet att fostra sina barn enligt den egna övertygelsen. Den grundmurade misstänksamheten gentemot en stat som gör intrång i privatlivet har även den sin mörka baksida, vilket inte minst dagens polariserade samhälle tydligt åskådliggör, men den har också lett till att mången klåfingrig politiker fått backa från förslag som stramar åt religionsfriheten.
[ Religionsfriheten för kristna svenskar allt sämre ]
I Sverige har frikykorörelserna visserligen haft drag av det frihetliga, men alltid med en stor omsorg om de utsatta, här hemma och utomlands, och därför inte motsatt sig bygget av en stor stat. Eftersom svensken fram tills nyligen dessutom innehaft världsrekord i att lita på storebror staten har vi inte heller protesterat nämnvärt när den klåfingriga statens arm är inne och petar i församlingars, familjers och individers rättigheter. Jag skriver “fram tills nyligen”. Numera verkar nämligen svenskens tillit till staten, och tyvärr även sin granne och arbetskamrat, vara på dekis. Och även om detta i sig kan få svåra konsekvenser är det första av de två inte entydigt av ondo.
[ Frida Park: Lita inte på statlig välvilja ]
Historien har lärt oss det skadliga i när kyrkan i alltför hög grad förlitar sig på det världsliga regementet. I dag finns det ett skriande behov i svensk kristenhet att skakas om, vakna upp och formera en sund skepsis gentemot statsmakten och slå vakt om sina rättigheter. Det är dags att inse att politikers och statens godhet och välvilja gentemot kyrkorna inte är, och aldrig kommer att vara, ett hälleberg att bygga på. Vårt hopp och förtröstan står till den eviga makten.
