Att ge vidare tron man fått som gåva har alltid varit centralt i kristen tro. Missionsbefallningen, att gå ut i hela världen och predika evangelium, gäller då som nu. Ändå har kyrkan tappat i frimodighet i att berätta om Jesus.
Dagens av sekularism så påverkade samhälle, har i sin tur präglat även kristenheten. Tron har trängts tillbaka från offentligheten till det privata, från gemensamma traditioner till individuella övertygelser. Vi i kyrkan får se upp så att det elfte budordet, formulerat inte av Gud utan av det omgivande samhället, inte blir det vi främst lever efter: “Du skall icke missionera”.
Även de kristna hemmen har påverkats av sekulariseringen. Alltför ofta överlåts “den kristna fostran” – att berätta om tron, lära ut Bibelns berättelser och be tillsammans – helt till kyrkan. Barn- och ungdomspastorerna lämnas med ansvaret att ta det där med Jesus, andedop och bön med barnen. Men vi får inte glömma att i “hela världen” ingår i allra högsta grad hemmet och den egna familjen.
Vi i kyrkan får se upp så att det elfte budordet, formulerat inte av Gud utan av det omgivande samhället, inte blir det vi främst lever efter: “Du skall icke missionera”.
— Frida Park
Men ibland värjer sig troende föräldrar för “vänj den unge vid den väg han bör vandra”. Anledningarna är legio. Inte så få av dagens frikyrkoföräldrar kommer från en uppväxt i ibland väl stränga troende hem där kyrkan var obligatorisk, oavsett om barnet ville eller ej, och där bio, konserter och fester var förbjudet, säkerligen med en avsikt att skydda från “världens ondo”.
[ Eleonore Gustafsson: Rapporten om ungas tro är oroande ]
Dessa erfarenheter, och dyrköpta lärdomar om hur människor farit illa av en alltför nitisk församlingstukt – som bland annat Roland Nelsson berättat om i Dagen (6/11), har lett till en stark motvilja mot att “slå Bibeln i huvudet” på de egna barnen.
Även när vi inget hellre vill än att ge våra barn en sund relation till kristen tro kan den närtida kyrkohistorien, den upplevda och den omhörda, hämma oss föräldrar. Lägg därtill att samhället på bara ett par generationer har genomgått en oerhörd metamorfos, ja näst intill en revolution, i synen på fostran, barns rättigheter och individens självbestämmande.
Och även om detta i grunden är något positivt har samhället inte hanterat skiftet enbart framgångsrikt. Ett talande skolexempel är hur ett alltför stort fokus på elevers medbestämmanderätt försämrar undervisningen, ety barn vill inte alltid göra det som är bäst för dem. Om barn ska lämna skolan med goda kunskaper måste läraren ta ansvar för undervisningen.
[ Frida Park: Inte fel att lära sitt barn tro på Gud ]
Det har visat sig vara ett förvånansvärt kort avstånd, inte minst i år räknat, mellan det rigida diket och det alltför eftergivna diket. Liksom lärarna måste föräldrar våga ta ansvar. Ansvaret för att dela tron vidare med sina barn, genom goda vanor, i hemmet. Det här är inte alldeles lätt att tala om eftersom det rymmer en hel del sorg och skam. När tonåringen plötsligt inte vill följa med till kyrkan, eller inte ens vill ha med tron att göra – då är det ibland lätt att maktlösheten hotar att ta överhanden.
Ändå är det en ödesfråga, på mer än ett sätt, som vi inte kan tystna kring, att barn och unga som växer upp i hem där den kristna tron är central också ska välja tron och ett församlingsengagemang i vuxen ålder.
Det här är inte alldeles lätt att tala om eftersom det rymmer en hel del sorg och skam.
— Frida Park
Förutom att som liten höra om tron hemma och en egen varm erfarenhet av en sund församling, kan mångfald spela stor roll för barns och ungas relation till kristen tro. I Kristi kropp ryms många kyrkofamiljer, traditioner och kulturer. Ibland är det lätt att vi som föräldrar är så präglade av vad vi själva trivs bäst med avseende gudstjänstform och liturgi att vi kan missa om vårt barn inte uppskattar detta lika bra som vi.
[ Fredrik Wenell: Unga killar ser inte kyrkan som viktig längre ]
Det kan vara nog så visligt att låta barnen bekanta sig med flera delar av den ofantliga rikedom kristenheten rymmer. Om sonen eller dottern av olika anledningar inte trivts i det sammanhang han eller hon vuxit upp i kanske vederbörande väljer bort kristen tro. Men tänk om ett möte med andra sätt att lovsjunga och fira gudstjänst hade kunnat öppna ögonen och dörren till en djup tro som burit in i vuxen ålder och längre ändå? Då spelar namnet på kyrkdörren kanske mindre roll?
Det dagens troende föräldrar behöver är större självförtroende. Det är inte skadligt att gå på gudstjänst, be tillsammans i hemmet, lära sig om Bibeln och få vara en del av en sund gemenskap – tvärtom. Utöver möjligheten att finna en tro ger det barnen dessutom skatter för livet: sammanhang, traditioner, kultur – något även den som inte tror storligen kan uppskatta. Även i ett av världens mest sekulära länder har barn faktiskt konventionskyddad rätt till andlighet. “Låt alla barn komma till mig, hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de”, sa Jesus. I dessa ord ryms både en uppmaning och ett löfte.
