Björn Natthiko Lindeblad är död. Hans levnadsöde är fascinerande. Lovande ung civilekonom hoppar av karriären, flyttar till Thailand och lever som buddistmunk i 16 år, kommer tillbaka och blir en folkkär företrädare för en innerlig andlighet med buddistiska förtecken, drabbas av den obotliga sjukdomen ALS, ställer till med avskedskalas på sin 60-årsdag och dör slutligen för egen hand men med läkarhjälp i måndags.
Att hans död skulle blåsa liv i debatten om huruvida dödshjälp ska tillåtas i Sverige var allt annat än oväntat. Och det var också det Lindeblad själv ville. Han såg en möjlighet att påverka opinionen. “Tycker du som jag, att alla, under vissa omständigheter, borde få samhällets hjälp till en värdig och trygg död, så gör dig hörd. Lex Natthiko, inte mig emot,” skrev han i sitt sista inlägg på Instagram, publicerat efter att han, som han uttrycker det, “gått ur tiden”.
Lex Natthiko – varför inte? Men det finns många goda skäl emot. På ett principiellt plan är det viktigaste självfallet att dödshjälp är fel i sig, att livets slut tillhör det som människan själv inte råder över. Det ligger nära till hands för kristna som ser livet som en gåva från Gud – men kan delas också av den som inte har en kristen tro. Samtidigt finns det kristna dödshjälpsförespråkare som hävdar att vår kallelse att vara barmhärtiga väger tyngre.
Ett annat principiellt argument är att sjukvårdens uppgift att alltid lindra och om möjligt bota inte får sammanblandas med att döda.
Men därutöver finns en rad skäl emot som ligger mer på den praktiska nivån. Också den som likt Natthiko Lindeblad och andra dödshjälpsförespråkare anser att människans fria val gäller allt, också tidpunkten för döden, kan säga ett bestämt nej till dödshjälp därför att riskerna är för stora att möjligheten skulle komma att missbrukas.
En Lex Natthiko som slår fast att enbart personer med ALS i ett visst stadium, där kroppen påtagligt sviker men där förmågan att åtminstone lyfta en hand och därmed en bägare med dödligt innehåll är intakt, skulle ha rätt till läkarhjälp för att avsluta sitt liv är omöjlig. En lag måste vara mycket bredare och omfatta också andra sjukdomstillstånd.
[ Elisabeth Sandlund: Därför ställde jag upp på SVT-samtalet om dödshjälp ]
I länder som infört dödshjälp i olika former har kriterier formulerats på olika sätt. I Oregon och andra delstater i USA förväntas läkarna kunna slå fast att en patient inte har mer än sex månader att leva, en omöjlig uppgift i ett individuellt fall. I Spanien, det senaste exemplet på ett land som infört dödshjälp, talar man om “allvarlig och obotlig sjukdom” eller kroniska tillstånd som orsakar “outhärdligt” lidande – begrepp som är töjbara och öppna för tolkning. Och därmed för glidning.
För de krafter inom de politiska partierna som arbetar för dödshjälp kom Björn Natthiko Lindeblads död vid en läglig tidpunkt.
— Elisabeth Sandlund
Dödshjälpsförespråkarna värjer sig mot talet om ett sluttande plan, där allt fler grupper omfattas. Och, menar de, även om det skulle vara så i andra länder kommer vi i Sverige att hitta det vattentäta systemet, det som gör att inga misstag begås och inget överutnyttjade förekommer.
Tillåt mig tvivla. Och att uttrycka en alldeles särskild farhåga för vad som skulle kunna hända i ett samhälle genomsyrat av strikt rättvisetänk. Ska verkligen den som inte själv kan inta ett dödligt medel behöva lida? Måste vi inte i så fall hitta ett system som gör att närstående kan fatta beslut när förmågan att kommunicera sviktar? Det är frågor som mycket snabbt skulle dyka upp även vid en restriktivt formulerad lagstiftning.
För de krafter inom de politiska partierna som arbetar för dödshjälp kom Björn Natthiko Lindeblads död vid en läglig tidpunkt. Det medlidande som varje sunt tänkande individ måste ha med en person som utstrålar värme och klokskap och som drabbats av en av de värsta sjukdomar vi kan föreställa oss är en mylla där trycket från allmänheten kan gro och växa.
[ Vänsterpartiet öppnar för att utreda dödshjälp ]
Allt fler partier ställer sig nu bakom kravet på en utredning, senast Vänsterpartiet, trots att partiledningen markerat att den är emot införandet av dödshjälp. Sannolikt går det att skrapa ihop en riksdagsmajoritet. Trösten är att det även om riksdagen skulle göra ett sådant tillkännagivande är långt ifrån säkert att regeringen lyssnar. Möjligheten att slå dövörat till har som bekant utnyttjats flitigt de senaste åren.
En utredning om dödshjälp är onödig, helt enkelt därför att den dörren inte bör öppnas, alldeles oavsett vilka direktiv som skulle ges. Satsa i stället medlen på att, i linje med den genomgripande översyn av svensk sjukvård som är av nöden, utreda hur den palliativa vården kan byggas ut över hela landet. Alla, oavsett var de bor, måste kunna lita på att de kan räkna med effektiv lindring av fysiska smärtor och kvalificerad hjälp med existentiell ångest. Så är det inte i dag. Det borde vara en stor uppgift för politiker att se till att säkerställa en allmänt tillgänglig livshjälp till det sista andetaget.
