Om en månad, den 25 februari, ska coronakommissionen lämna sin slutrapport om hur den pandemi som förmörkat allas tillvaro i två år har hanterats av svenska myndigheter. Räkna med stor uppmärksamhet och mycket diskussion, precis som efter de två delbetänkanden som hittills offentliggjorts.
En hård men rättvis granskning som leder till välgrundade slutsatser som kan utgöra bas både för ansvarsutkrävande och, än viktigare, peka ut en framtida färdriktning – det är vad svenska folket har rätt att vänta sig och som kommissionen har förutsättningar att åstadkomma.
Resultatet kan komma att svida i makthavarnas skinn för stunden. Men i ett längre perspektiv är det sådant som möjliggör att återvinna och stärka den tillit som naggats i kanten av motsägelsefulla besked och otydliga motiv.
Det finns en risk att slutrapporten kommer att mötas med en onödig misstänksamhet att den inte ger hela bilden.
— Elisabeth Sandlund
Det är sådant som göder misstänksamhet. Just nu är fokus på covidvaccinering och kraven på vaccinationspass. Vid den gångna helgens demonstrationer i bland annat Stockholm gjorde högerextrema grupper gemensam sak med sådana som tar sig för att jämföra den ovaccinerades situation i Sverige i dag med judarnas i 1930-talets Hitlertyskland. Det är både obehagligt och osmakligt så det förslår, alldeles särskilt just nu när vi har Förintelsens offer i fokus. Men det kan bli ännu värre – om känslan av att vara utsatt för en konspiration från statsmakternas sida sprider sig till andra områden och omfattas av allt fler.
[ Coronakommissionen vill se mer av kyrkor och civilsamhälle ]
Tilliten är A och O. Coronakommissionen kan bidra till att rensa upp i missuppfattningar och sätta fingret på vad som har brustit men också lyfta fram de beslut som, när de fattades, var korrekta och baserade på faktaunderlag. Om det ska lyckas måste kommissionen få tillgång till så mycket dokumentation som möjligt. Turerna runt materialet från en av de allra mest centrala instanserna, Gruppen för strategisk samordning (GSS) bestående av berörda statssekreterare som mötts hundratals gånger under pandemin, är i det perspektivet oroväckande.
Beskeden från regeringen har varit många. Det har hetat att det inte finns något material att ta del av eller att regeringen inte förfogar över eventuellt material eller att, som ett sista försök att komma undan, kommissionen inte har frågat efter det. Och så småningom, sedan Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad, i detalj kunnat redogöra för hur underlaget för GSS möten ser ut och vad det består av, har någon sorts löfte utfärdats att om kommissionen vill så ska den få tillgång till dokumenten.
Klockan tickar. Kommissionens ambition verkar vara att bli färdig i tid. Det är möjligt att det går. Men det finns också en risk att slutrapporten kommer att mötas med en onödig misstänksamhet att den inte ger hela bilden och inte gör rättvisa åt de diskussioner som fördes i maktens centrum under de mest kritiska perioderna när den svenska coronastrategin mejslades fram.
Det är en risk som regeringen inte skulle ha tagit, alldeles oavsett att den endast motvilligt lät sig övertygas om att tillsätta coronakommissionen sommaren 2020. För hur är det nu det heter i Joh 8? “Sanningen ska göra er fria.”
[ Elisabeth Sandlund: Regeringen bär ansvar för sveket mot de äldre under pandemin ]
