I dag rasar debatten om det som slarvigt kallas för “de religiösa friskolorna”. Begreppet är helt felaktigt – skolor med konfessionell huvudman sysslar inte med religionsutövning i undervisningen. Däremot kan dessa skolor erbjuda ett profilämne, till exempel kristendomsundervisning och frivilliga och icke-schemalagda gudstjänster, till exempel morgonsamlingar. Men även begreppet “konfessionell” är trubbigt. Judiska Hillelskolan räknas till exempel inte som en konfessionell skola, inte Plymouthbrödernas skola i Hylte och inte heller Waldorfskolorna trots att deras pedagogik bygger på en antroposofisk grundsyn.
I en serie om tre delar kommer Dagens ledarredaktion skriva om konfessionella skolor i allmänhet och kristna skolor i synnerhet. Vill man skapa sig en bild av vad frågan egentligen handlar om behöver man ha förståelse för gårdagen: den historiska bakgrunden om motiven för att starta konfessionella friskolor, och därtill kunskap om i dag: hur fungerar skolorna och vilka lärdomar har dragits under de decennier som gått sedan friskolereformen, vad säger forskningen? Serien avslutas med ett resonemang om morgondagens konfessionella friskolor – hur kan de se ut?
Vi börjar med historien. På 1950-talet skakades svensk kristenhet av filosofiprofessorn Ingemar Hedenius angrepp mot kristen tro och prästerskap. Hans retorik och argumentation var överlägsen och hur teologerna än försökte freda sig misslyckades de. Svante Nordin, idéhistoriker och författare, skrev om nederlaget i SvD (15/9-02): “Likt infödingarna i något av 1800-talets kolonialkrig störtade de [teologerna] i anfallsvåg efter anfallsvåg med sina assegajer fram mot fienden som ensam med sitt maskingevär mejade ned dem allteftersom de kom”.
Detta dråpslag gav kristenheten Hedeniuskomplex för lång tid framöver. Men inte bara det, när förslaget om att ta bort kristendomsundervisningen – av rädsla för indoktrinering – kom på tapeten under det kulturradikala 1960-talet samlades visserligen rekordmånga namnunderskrifter in (två miljoner) men ämnet försvann likväl. Detta trots varningar, inte minst från Dagens chefredaktör Lewi Pethrus, om de negativa effekter det skulle kunna få för kultur och bildning.
[ Markus Uvell: Lewi Pethrus hade rätt - det behövs mer kristendom i skolan ]
När samhället intog en alltmer kristendomsfientlig hållning drabbade det alltså inte bara prästerskap och den teologiska akademin. Det blev tuffare att vara kristen i det som sågs som ett av folkhemmets flaggskepp – enhetsskolan. En skola som samtidigt fick kritik för att inte hålla tillräckligt hög standard avseende kunskaperna som förmedlades – många kristna såg den som allt annat än “neutral”. Men det fanns även en kritik angående utbredd mobbning, brist på moral och ordning och reda.
Många kristna värjde sig därtill mot att alla skulle stöpas i samma ideologiska form som majoriteten. I den framväxande trosrörelsen med Livets ord som moderförsamling fanns på 1980-talet en utbredd kritik mot socialismen som ideologi och socialdemokratin som dess förvaltare i Sverige. Många predikningar, inte minst från Ulf Ekman, hade ett starkt fokus på att “vi är i den här världen men inte av den här världen”.
I detta läge startades en av de mest kända kristna skolorna: Livets ords kristna skola i Uppsala. Men skolor växte fram även på andra platser, helt utan statligt stöd och med hjälp av ideella krafter.
Förebilder fanns i andra länder och även om några få konfessionella skolor redan fanns i Sverige var motståndet massivt, politiskt och i medier, mot att starta friskolor, något som lättade något när dåvarande skolminister Göran Persson genomförde kommunaliseringen av skolan 1989.
[ Dokument: Livets ord del 1: Starten ]
Drömmen om den kristna skolan handlade om en skola där kristendomsundervisning erbjöds som ett alternativ till de av läroplanen stadgade ämnen och där bildningsidealet skulle hållas högt. Genom högkvalitativ utbildning av framtida generationer skulle förhoppningsvis något nederlag liknande det professor Ingemar Hedenius bjöd kristenheten på aldrig mer bli verklighet.
Men ytterligare ett viktigt motiv var att skapa en trygg skolmiljö där troende elever skulle slippa möta såväl glåpord och mobbning som kristendomsfientlig undervisning. På Livets ords kristna skola kompletterades undervisningen om evolutionsteorin med Bibelns skapelseberättelse. Det skrevs egna läromedel i bland annat sexualkunskap, idéhistoria och fysik. De som fanns att tillgå ansågs vara undermåliga och vinklade.
På 1990-talet, med friskolereformen, ny läroplan, valfrihet som ledord och regeringen Bildt vid makten, växte så en flora av kristna konfessionella friskolor fram. Många med en huvudman som hade koppling till trosrörelsen, pingströrelsen och nuvarande EFK.
[ Tidigare elever på Livets ords skola: Fick andlig prestationsångest ]
Under de tre decennier som passerat sedan dess har åtskilliga skolor startats. I dag finns det enligt skolenhetsregistret 60 skolor med konfessionell inriktning, varav sju med muslimsk huvudman, en svenskkyrklig och tre katolska, resten har frikyrkliga huvudmän. Men när debattens vågor går höga kan det vara värt att påminna att det fortfarande är blott 10 000 elever som går i konfessionella friskolor, knappt en (1) procent av alla elever.
Hur ser det då ut i den kommunala skolan i dag? Är undervisningen, även den om religion, av hög kvalitet, bemöts troende elever väl och erbjuder skolan en trygg miljö för alla? Och blev de kristna skolorna den trygga fristaden med goda studieresultat? Mer om detta i del två av ledarredaktionens serie om konfessionella friskolor.
[ Frida Park: Regeringen vill stoppa nya konfessionella friskolor till varje pris ]
