“Alla barn som växer upp i religiösa hem far inte illa, men i Gud som haver barnen kär handlar det om dem som gjort det. Nu ska vi lyssna till dem.” Orden är Anna Lindmans, journalist på SVT, och sägs i inledningen till hennes nya programserie om barn som vuxit upp i olika religiösa sammanhang, sammanhang som deras föräldrar valt åt dem.
Första programmet sänds måndag den 7 februari. Efter det kommer troligen flera saker att hända. Trycket på troende kommer att öka i samhället. Politiker kommer ställa krav om att trycka tillbaka religionen än mer och på ökad kontroll. “Neutral uppväxt” kommer lyftas som ett ideal, utan en verklighetsförankrad definition av vad det skulle innebära (det finns ingen neutral uppväxt).
Önskvärt vore att SVT blev bättre på att spegla annat i kristenheten, varför inte frikyrkornas historia, så att det också blir mer trovärdigt när avarterna granskas.
Bilden måste breddas och det är bara kyrkorna som kan göra det.
— Frida Park
Risken är att den ensidiga bilden läggs som en blöt filt över allt värdefullt trossamfunden bidrar med till individer men också till hela samhället. Ja, risken är även att de som hade kunnat bredda bilden – de ideella ledarna som ger av sin tid för att skapa meningsfull fritid till barn och unga; de församlingsaktiva som delar ut matkassar till behövande; de troende som genom sina osjälviska insatser gör att ensamma blir en del i en gemenskap; “rellisarna” som hjälper olycksbarnen på fötter igen; barn och unga som älskar sina scouter eller ungdomssamlingar – kommer få det svårt att göra sin röst hörd eller att de till och med inte orkar eller vågar berätta alla andra viktiga berättelser om kyrkorna.
[ SVT-serie: Vi fick lära oss strategier för att undvika demoner ]
Stigmatisering har ofta den effekten. Och ofta drabbas barn och unga hårdast. Det är också ett perspektiv! Men att tystna är inte ett alternativ. Att sluta finnas för andra människor är inte möjligt. Bilden måste breddas och det är bara kyrkorna som kan göra det, förslagsvis genom de personliga erfarenheterna av tro.
[ Ledare: Därför sticker kristna skolor i ögonen på svensken ]
Med detta sagt: pastorer, ledare och föräldrar i kristenheten borde se vartenda avsnitt av serien, ta in barnens upplevelser, deras smärta och deras sår. Låt oss tillsammans reflektera över det som berättas. Är det något vi kan ta med oss av? Är det något vi behöver göra annorlunda i vårt sammanhang?
Genom att lyssna till berättelserna kan kyrkorna utvecklas. Och i de fall där det är möjligt, varför inte sträcka ut en hand till människor som på ett eller annat sätt mått dåligt? Att lära av misstag är en sak. Att ta ansvar för en försoningsprocess en annan.
[ Pingstledaren: Förlåt oss för de fel vi gjort ]
Visst, det är inte svårt att finna argument för att bemöta vissa inslag. Och det saknas här och var analyser som hade kastat ett annat, klarare, ljus över vissa sammanhang. Och vi som är kristna vet att Lindmans ord stämmer: “Inte alla barn som växer upp i religiösa hem far illa”. Vi vet med säkerhet att många troende familjer bidrar med trygghet och ger barnen såväl sin konventionsskyddade rätt till andlighet som goda värderingar och en värdefull gemenskap.
Men i Gud som haver barnen kär handlar det om dem som inte har den upplevelsen. Det handlar om dem som på ett eller annat sätt farit illa. Låt oss lyssna till dem.
[ Frida Park: Det är inte farligt att läsa Bibeln med sina barn ]
