I dag är det en glädjens dag när de hårda coronarestriktionerna upphör. Och på söndag blir det ännu härligare när kyrkorna kan öppna sina portar för alla som vill fira gudstjänst. Livet tar ny gestalt – eller kanske snarare gammal, när de yttre omständigheterna återgår till de normala.
Ja, visst finns det goda skäl att fröjdas. Men mitt i glädjeyran är det också anledning till eftertanke, för kyrkans folk lika väl som för alla samhällsmedborgare.
Först och främst: Pandemin är inte över. Experterna kalkylerar med en fortsatt hög smittspridning som kommer att leda till att många svenskar blir smittade och en betydande andel sjuka, de flesta lindrigt men ett antal så svårt att de kräver sjukhusvård. Inte så få av dem kommer att avlida, av covid i sig eller av att underliggande sjukdomstillstånd förvärras.
Ingen expert vågar heller säga att omikron är slutet på coronapandemin. Fortsatt övervakning av smittoläget – trots att testningen dras ner radikalt – är av största vikt så att nästa mutation upptäcks i tid. Det finns inga garantier för, bara förhoppningar om, att pi, rho, sigma eller någon av de andra grekiska bokstäverna före omega inte ger värre effekter än omikron.
Och även om de tuffa restriktionerna upphör kvarstår Folkhälsomyndighetens rekommendationer – som alltså är mer än bara goda råd – för ovaccinerade. Den som avstått från att utnyttja chansen att skaffa sig det bästa skydd som finns att få mot allvarlig sjukdom och död förväntas fortfarande hålla avstånd, och låta bli att umgås med personer i riskgrupper. Det gäller i kyrkan lika väl som i gallerian eller på restaurangen.
[ Riktlinjer för kyrkor slopas - så tror pastorer återgången blir ]
Hur blir det då i kyrkorna? I bästa fall får församlingen uppleva att de flitiga gudstjänstdeltagarna återvänder fyllda av entusiasm tillsammans med ett antal nytillkomna nyfikna som fått sin aptit på kristen tro retad av webbsända gudstjänster.
I värsta fall blir det tvärtom. Också för sådana för vilka söndagens kyrkobesök var ett självklart inslag i livsrytmen har vanorna ändrats. I så fall kanske fysisk närvaro i kyrkorummet ersätts av “gudstjänstsshopping” på nätet vid en tidpunkt som upplevs passa bättre in i tillvaron.
Eftertanke behövs innan man faller för frestelsen att omedelbart gå från sparlåga till fullt ös.
— Elisabeth Sandlund
Kort sagt, det kommer att se olika ut på olika håll. Men varje kristen gemenskap har lika stor anledning att tänka efter hur man på bästa sätt förvaltar de två senaste årens erfarenheter, inte minst av webbsända gudstjänster. Rätt utnyttjade kan de bli det viktigaste verktyget för påkristningen. Tänk vilken fördel det är att från och med nu kunna sluta varje sändning med att inbjuda dem som tittar att komma till kyrkan nästa söndag eller att ta kontakt med församlingen under veckan!
Och eftertanke behövs också innan man faller för frestelsen att omedelbart gå från sparlåga till fullt ös. Många anställda och frivilliga har jobbat mycket hårt under pandemitiden, inte minst med diakoni och personliga kontakter. Det vore tragiskt om coronapandemin skulle följas av en utmattningsepidemi i kyrkorna.
