Som om inte frågan om konfessionella skolor redan var nog het kastade skolminister Lina Axelsson Kihlblom mer bränsle på brasan med beskedet för en vecka sedan om regeringens första steg mot Socialdemokraternas hägrande mål, ett totalförbud.
I två tidigare artiklar (29/1 och 4/2) har Dagens ledarredaktion belyst dels bakgrunden till att kristna friskolor växte fram, dels situationen i dagsläget. Nu är det tid att blicka framåt.
Att hitta konstruktiva lösningar är lättare sagt än gjort i en situation där tonen i diskussionen successivt hårdnat och där risken är överhängande att de konfessionella skolornas framtid blir ett slagträ i valdebatten. Det är lättare att sätta fingret på vad som varken är möjligt eller lämpligt än att presentera ett columbi ägg som alla parter accepterar.
Låt oss först slå fast att den väg som den socialdemokratiska regeringen allt tydligare pekar på, med ett färskt kongressbeslut i ryggen, inte är framkomlig. Att totalförbjuda konfessionella skolor är omöjligt med hänvisning till internationella konventioner och de förpliktelser som Sveriges EU-medlemskap medför. Skolministerns ovilja i den intervju Dagen gjorde med henne att konkretisera vilka åtgärder regeringen tänker sig som kommande steg ska ses i det ljuset. Hon hade inget svar att ge eftersom det inte finns något svar.
Ett totalförbud är också olämpligt. Det skulle vara ett klassiskt exempel på den tyvärr inte ovanliga effekten av politiska beslut att slänga ut barnet med badvattnet. För att komma åt de konfessionella skolor som inte sköter sig – vare sig det handlar om huvudmän som inte borde ha fått förtroendet eller om inslag i utbildningen som strider mot svensk lagstiftning eller bådadera – skulle man i så fall ge näringsförbud åt välfungerande skolor, som föräldrar och elever är nöjda med och som bidrar till den ack så välbehövliga höjningen av det svenska skolsystemets nivå.
[ Skolministern: Religiös påverkan hör inte hemma i svensk skola ]
Det är ingen hemlighet att den skarpaste kritiken från de konfessionella skolornas vedersakare riktas mot den lilla gruppen muslimska friskolor (och mot den större gruppen muslimska friskolor som i dagsläget inte uppger sig ha konfessionell inriktning). De betydligt fler kristna friskolorna skulle vid ett totalförbud åka med av bara farten. Och det skulle rimligen också den judiska skolan i Stockholm, som inte heller definieras som konfessionell, göra. Liksom waldorfskolorna, vars hela existens grundas på en väl utmejslad livsåskådning men som i alla tider har gått under radarn.
[ Del 1: Hårda angrepp på kristen tro väckte drömmen om egna skolor ]
Ett riktat förbud mot just muslimska friskolor, även mot dem som håller sig inom ramarna och gör ett bra jobb, kittlar fantasin hos politiker som drömmer sig tillbaka till ett svenskt enhetssamhälle. Men varje vän av religionsfrihet inser att det är såväl omöjligt som olämpligt och dessutom ett brott mot svensk diskrimineringslagstiftning.
Att köra i totalförbudsdiket måste alltså undvikas. Men diket på andra sidan vägen är också djupt. Tanken att Sverige skulle välja samma väg som en del andra europeiska länder, däribland Norge och Tyskland, och sätta som krav att en konfessionell skola ska vara just konfessionell om den ska få tillstånd kan förefalla lockande. Då skulle man kunna slippa den knepiga uppdelningen mellan undervisning, med förbud mot konfessionella inslag, och utbildning, som tillåter sådana om de är frivilliga. Och då vore det fritt fram för såväl morgon- som bordsböner – och en religionsundervisning som lyfter fram den kristna tron.
Så såg det ut i svenska skolor fram till 1969 när kristendomskunskap ströks ur läroplanen trots breda folkliga protester. Men det är orealistiskt att tro att klockan kan vridas tillbaka dit. Förutsättningarna har ändrats i så avgörande grad att det handlar om att tänka nytt. Och förhållandena i andra länder är helt annorlunda, särskilt där konfessionella skolor drivs utan statlig finansiering.
Tron kan och bör presenteras inte bara i ord utan också i sådana handlingar som skapar en lugn och trygg skolmiljö, där varje elev får blomma upp.
— Elisabeth Sandlund
Vad återstår? För staten att ta sitt förnuft till fånga och inse att konfessionella skolor – kristna lika väl som muslimska – är här för att stanna och att försöken att kväva dem är dömda att misslyckas. Ett rationellt tänkande skulle till och med kunna leda fram till att sådana skolor vars huvudmän normalt tillhör civilsamhället är ett positivt tillskott i skolfloran när man vill ta itu med de påstådda eller verkliga avarterna med vinstdrivande friskoleföretag.
Det innebär inte att konfessionella skolor ska släppas på fritt grönbete. Skollagen gäller dem lika väl som kommunala skolor och andra friskolor. Att se till att den upprätthålls genom inte nödvändigtvis fler men smartare kontroller är en viktig uppgift för det offentliga.
[ Del 2: Därför sticker kristna skolor i ögonen på svensken ]
För de kristna friskolorna gäller att göra tydligt för sig själva och för omvärlden att man har insett var problemen ligger och att det finns inslag i det förflutna att ta lärdom av, inte minst genom att lyssna på vittnesbörd från elever som anser sig ha farit illa. En viktig punkt är att bejaka att en skolas uppgift inte är att vara en integrerad del av församlingen eller ett verktyg för evangelisation. Det tycks alla hålla med om men det gäller att visa det i praktiken, genom att se till att skolverksamheten drivs på armslängds avstånd från församlingen.
Det innebär inte att kristna skolor inte skulle ha en viktig uppgift för svensk kristenhet. Tron kan och bör presenteras inte bara i ord utan också i sådana handlingar som skapar en lugn och trygg skolmiljö, där varje elev ses som en unik individ och får blomma upp. Det skulle man önska alla Sveriges barn och unga, men alldeles speciellt dem som växer upp under svåra omständigheter.
[ Fredrik Wenell: Bra att dåliga konfessionella friskolor stängs ]
Diakoni och sociala insatser är en integrerad del av kristen tro. Det gäller också skolan. Att erbjuda förstklassig utbildning i utanförskapsområden och ge elever som misslyckats på andra håll nya chanser är viktigt i sig, som en kärleksgärning. På köpet har det förutsättningar att väcka respekt och beundran även hos dem som inte delar de grundläggande kristna värderingarna. Och för den man respekterar och beundrar slår man knappast igen dörren.
[ Alf Svensson: Vite för bordsbön är lika dumt som förbud mot poesi ]
