Det är alltid viktigt att låta utsatta människors röster få höras. SVT:s Anna Lindman har gjort det i ett antal serier som handlar om religiösa sammanhang. Nu senaste i Gud som haver barnen kär. För den som har varit eller är en del av religiös verksamhet är detta inga nyheter utan känt sedan tidigare och något de allra flesta sammanhang numera arbetar kontinuerligt arbetar med.
Berättelserna är dock alltför nya för att inte varje pastor, präst, imam och ungdomsledare ska ta dem på största allvar och rannsaka de egna verksamheterna. Och tyvärr gäller det inte bara de frikyrkliga, muslimska, Jehovas Vittnen och Mormonerna utan alla sammanhang eftersom det har med makt att göra. Det vore därför olovligt naivt att tro att det bara skulle vara relaterat religiösa sammanhang.
I alla relationer uppträder makten ständigt och överallt på en mängd olika sätt. Den omvandlas konstant så att de som befinner sig i en överordnad position i en relation kan bli underordnad i en annan.
[ SVT-dokumentär: "Vi fick lära oss strategier för att undvika demoner" ]
Det är ett förhållande som också gäller relationen mellan religiösa sammanhang och den nutida svenska sekulära kulturen, vilket får konsekvenser i troende ungdomars liv. Kristen tro hade länge den kulturella makten och avgjorde därmed vilka normer som var rätta. Den kristna tron uppfattas av många som begränsande och repressiv.
Precis som teologen Joel Halldorf skriver i Expressen (8/2) har den svenska populärkulturen därför gjort allt för att bli av med en kristen tro som är alltför tydlig. Men det har gjort att den sekulära kulturen är blind för sin egen överordnade position och att vid vissa tillfällen är det troende som befinner sig i en minoritetsposition. Ett par exempel.
En katolsk tonåring berättade att en lärare under en religionslektion påstod att “katolska präster är pedofiler”.
— Fredrik Wenell
En katolsk tonåring berättade att en lärare under en religionslektion påstod att “katolska präster är pedofiler”. Klassen skrattade medan eleven satt och tänkte: “inte mina präster”. Det kräver mycket stort mod av en elev att ifrågasätta den kulturella norm som religionsläraren etablerade i klassrummet.
[ Frida Park: Jo, Gud har verkligen barnen kär ]
När Livets ords skola på tidigt 2000-tal deltog i gemensamma idrottstävlingar för Uppsalas skolor ropades alla skolor upp med efterföljande jubel. Men Livets ords skola möttes inte av jubel – de barnen möttes av burop. När andra skolor gjorde mål jublade läktaren, men när eleverna från Livets ord gjorde mål blev de utbuade.
Ingen av de andra skolornas lärare reagerade utan lät det passera. Tyckte de månne att reaktionen var i enlighet med skolans värdegrund?
Poängen här är inte att skapa en tävling i vem som är mest kränkt, Lindmans röster måste höras, men det behövs en större förståelse för att också kristna barn och ungdomar kan bli underordnade och därmed utsatta.
I exemplen ovan är det uppenbart att den sorts kristen tro som katoliker och Livets ord representerar inte har makten i den svenska skolan. Det är därför av största vikt att alla vänder blicken mot sitt eget sammanhang – vare sig det är kristet, muslimskt eller sekulärt – och reflekterar kring under vilka omständigheter som individer riskerar att bli utsatta på grund av blindheten för den egna kulturella makten.
[ Frida Park: Det är inte farligt att läsa Bibeln med sina barn ]
