Om det någonsin har funnits ett realistiskt hopp om en fredlig lösning på den så kallade konflikten mellan Ryssland och Ukraina släcktes det av Vladimir Putins tal till den ryska nationen på måndagskvällen. Hans formuleringar visade med all önskvärd tydlighet att det inte handlar om det ordet “konflikt” signalerar, en kamp mellan någorlunda jämbördiga motståndare, utan om ett pågående och eskalerande övergrepp från rysk sida på en grannstat med betydligt mindre resurser.
Likheterna med Nazitysklands attack mot Polen i september 1939 är både slående och obehagliga. Men de är inte hundraprocentiga. Den gången blev följden ett förödande världskrig eftersom västmakterna fått nog av den eftergiftspolitik som inte visat sig leda till Chamberlains utlovade “peace in our time”. Nu är sannolikheten stor att Ukraina kommer att uppleva sig sviket av sina vänner i väst.
Nato har tydligt signalerat att det inte blir fråga om att svara med vapenmakt mot Ryssland. Det som återstår utöver tydliga markeringar är kännbara och samordnade ekonomiska sanktioner som får det att svida i skinnet på de ryska makthavarna. De måste sättas i verket omedelbart så att Putin inte får för sig att Rysslands erkännande av de två utbrytarregionerna är acceptabelt. Hans formuleringar i talet om att Ukraina aldrig på riktigt varit en egen nation pekar på att de så kallade fredsbevarande styrkorna som sänts till Luhansk och Donetsk bara är början. Det är bra att Tyskland beslutat att lägga gasledningen Nordstream 2 på is, liksom de åtgärder som Storbritannien vidtagit. Räkna med att det kommer mer i närtid när EU:s ledare har överlagt och satt ner foten.
[ Ryssland skickar styrkor - kyrkor i Ukraina gör sig redo ]
