Restriktionerna är över och återigen kan kyrkorna fira gudstjänst utan begränsningar. Gudstjänstdeltagare kan nu stå i bön tillsammans vid ljusbäraren, vid förbönen kan en hand i omsorg läggas på en annan människas axel och under kyrkkaffet kan glädjen delas.
Men i motsats till vad man skulle kunna anta har inte de senaste årens begränsningar och den ständiga påminnelsen om livets skörhet gjort att människor i allmänhet sökt sig till den kristna tron för att få svar på existentiella frågor. I alla fall inte enligt Institutet för Pentekostala studiers rapport Svensk frikyrklighet i pandemin. Däremot har behovet av tro ökat i frikyrkorna.
Det är helt enligt förväntan enligt de ansvariga forskarna Magnus Hagevi och Ulrik Josefsson. Mönstret är väl känt sedan tidigare. I händelse av kris söker sig människor till redan välbekanta och kända tolkningsmönster. I Sverige är för de allra flesta kristen tro inte längre de glasögon genom vilket livet tolkas. Det har förändrats stadigt sedan 1960-talet.
[ Pandemin ökade inte behovet av tro bara inom frikyrkligheten ]
Statsvetare och sociologer mäter religiös förändring genom att färre besöker gudstjänster eller deltar i kristna riter. Men det är minst lika viktigt att fundera på hur det påverkar den kultur som hjälper oss att göra livet begripligt och meningsfullt.
Livet efter pandemin behöver en förnyad teologi om den troende gemenskapen eftersom det är i, med och under den som Guds nåd förmedlas.
— Fredrik Wenell
Situationen var en helt annan när Lina Sandell skrev sina psalmer. Då var Gud den kring vilket allt i livet relaterades till. Nu har tron inte alls samma självklara och centrala plats. Det förklarar varför behovet av tro inte har ökat för svensken i allmänhet under pandemin, svensken har bytt glasögon.
Det är däremot glädjande att medlemmarna i frikyrkorna svarar att behovet av tron är större nu än före restriktionerna. Kyrkorna bör därför ta tillfället i akt och ge de troende den näring de behöver, och livet under pandemin har visat att den troende gemenskapen behövs för just det.
[ Digitala gudstjänster här är vinnarna och förlorarna ]
I frikyrkornas tradition är det nämligen inte enskilda sakramentala handlingar som konstituerar kyrkan utan den troende gemenskapen. Mottagandet av Guds nåd är inte främst hänvisat till specifika religiösa handlingar utan sker ständigt i mötet med andra människor, inte minst tillsammans med andra troende – i förbönen, det gemensamma lyssnandet till förkunnelsen, i församlingens lovsång, i samtalen, beslutsfattandet och vid kyrkkaffet.
Det är alltså inte konstigt att den uteblivna möjligheten att mötas till gudstjänst har skapat ett ökat behov av tro. Livet efter pandemin behöver därför en förnyad teologi om den troende gemenskapen eftersom det är i, med och under den som Guds nåd förmedlas. Naturligtvis inte endast där, men tydligast.
[ Gästkrönika: Gemenskapens pris är lidandet ]
Men det är inte bara pandemin som visar betydelsen av en gemenskap där tron delas. Det är särskilt viktigt i en kultur där det normala är att inte räkna med Gud som tillvarons centrum. Därför bör kyrkorna återigen samlas kring ordet, bönen, brödbrytandet och den inbördes hjälpen för att vara det hoppets tecken hon är kallad till i en kultur där Gud är satt på undantag.
