Rysslands despotiske härskare Vladimir Putin vilade inte på hanen efter erkännandet av de två utbrytarstaterna i östra Ukraina. Omvärldens förhoppningar att det skulle finnas tid, om än en kort sådan, att hitta en väg till en fredlig lösning kom på skam när de ryska trupperna inledde en, så vitt det går att bedöma, fullskalig attack tidigt på torsdagsmorgonen. Missilerna faller redan över Kiev, Odessa och Mariupol.
Vad som har inletts är ännu en i raden av humanitära katastrofer där civilbefolkningen drabbas hårdast. Den här gången utspelar den sig inte i ett land långt borta utan i Europa, i vår omedelbara närhet. (Fågelvägen är det närmare från Stockholm till Kiev än vad det är till exempelvis Paris.) Det är ett perspektiv som aldrig får glömmas bort när världssamfundets handlingsalternativ stöts och blöts.
För svensk del måste vi se sanningen i vitögat. Rysslands attack mot Ukraina kommer att generera en ström av flyktingar. En del av dem kommer att försöka ta sig till Sverige och ett antal kommer att lyckas. Statsminister Magdalena Anderssons hårdhjärtade uttalande nyligen om att andra länder måste ta ansvaret och att Sverige gjort tillräckligt 2015 får inte vara sista ordet från ledaren för en nation som för inte alltför länge sedan såg sig som en humanitär stormakt, ett bålverk mot världens ondska. Det omvända resonemanget vore rimligare: Det som hände 2015, när en stor mängd människor samtidigt tryckte på för att komma in i landet, gav oss viktiga lärdomar som vi kan dra nytta av nu och dela med oss till andra länder, som också måste ta sin del av bördan.
[ Putin, i mänsklighetens namn, dra tillbaka dina soldater ]
Att så långt möjligt rädda enskilda människoliv är en viktig prioritering. Men hur ska kriget kunna stoppas innan Ukraina krossats av den ryska kolossen med betydligt större militära resurser? Den ukrainska befolkningens vilja att försvara sitt land och sin frihet räcker långt men knappast ända fram.
Västvärldens ledare sitter i ett svårt dilemma. Kraftfulla fördömanden, kännbara ekonomiska sanktioner och andra mjuka med tydliga åtgärder, som ett stopp för allt idrottsutbyte, är självklara. Men räcker det mot en krigsherre som Putin? Hans beteende den senaste tiden, inte minst hans långa tal i måndags, fyllt av lika delar hat, storhetsvansinne och snedvrida historiska fakta, väcker berättigade farhågor för hur rationellt han agerar.
Västvärldens ledare sitter i ett svårt dilemma.
— Elisabeth Sandlund
Putin har uttryckligen varnat andra länder för att lägga sig i det han målar upp som en aktion för att “demilitarisera” och “avnazifiera” Ukraina. Hur reagerar han om exempelvis den ukrainska försvarsmakten förstärks med vapenleveranser? Är det tillräckligt för att en person med Putins förmåga att förvränga verkligheten så att den passar hans syften ska svara med direkta attacker mot de länder han anser skyldiga?
Ingen har svaret. Men ett är glasklart. Säkerhetsläget för Sverige och för hela Europa är mer kritiskt än på mycket länge, både i det korta perspektivet och i ett längre, om Putin lyckas erövra Ukraina och får för sig att gå vidare med andra tidigare Sovjetstater i Sveriges omedelbara närhet. Herre förbarma dig!
[ Ortodox kyrkoledare i Kiev manar ukrainare att försvara sig ]
