Är det alltid rätt av omgivningen att bejaka individens uppfattning? Denna fråga kan inte besvaras med ett rakt ja eller nej, skriver Diskrimineringsombudsmannen Lars Arrhenius. Frågan det gäller är huruvida en församling skulle kunna göra sig skyldig till diskriminering, om exempelvis en ledare inte vill kalla en konfirmand för “hen” utan håller fast vid att det är antingen en “han” eller en “hon”. Den föranleds av det dryga skadestånd som Solviksskolan ådömts att betala sedan en lärare vägrat att använda det könsneutrala pronomenet.
DO:s svar är fullt logiskt eftersom det inte finns någon anmälan om ett konkret fall som myndigheten tagit ställning till. Men man måste konstatera att det inte ger särskilt mycket ledning i en situation som redan förekommer på många håll i svensk kristenhet och som sannolikt blir allt vanligare.
Frågan är långtifrån enkel. Å ena sidan: Det är – eller borde vara – en självklarhet i kristna sammanhang att alla bemöts med respekt för den man själv ser sig vara och för den egna viljan. Handlar det om små barn måste föräldrarnas uppfattning vara styrande, gäller det ungdomar krävs stor lyhördhet för den identitetssökande processen som hör vuxenblivandet till.
Men det finns också inte bara en utan flera andra sidor. För det första är det, som Göteborgs-Postens politiske redaktör Adam Cwejman påpekat, något djupt obehagligt i att staten, i form av DO, tvingar medborgare att använda ett visst språkbruk. Påtvingat tal är till och med värre än den tyranni som omotiverad censur innebär, hävdar han.
[ Kan man tvingas säga hen i kyrkan enligt DO? ]
För det andra är uppfattningen om att det finns fler kön än två, eller att en och samma person samtidigt kan vara av två kön, långtifrån okontroversiell generellt sett.
“Kön är biologiskt bestämt. Det finns två kön och med undantag för sällsynta medicinska tillstånd är vi alla antingen män eller kvinnor. Vi kan inte välja vårt kön, vad regeringen än lagstiftar om,” slår psykiatriprofessorn Mikael Landén fast i en debattartikel i SvD där han kritiserar lagförslaget om rätten att själv bestämma juridiskt kön och bli behandlad som det kön man inte är född i. Individens rätt till personlig identitet får inte förväxlas med rätten att styra över andras beteende och tankar, skriver han.
Det blir till att tassa fram som på sköra äggskal för att säkerställa att det inte kommer surt efter.
— Elisabeth Sandlund
För det tredje blir frågan ännu mer brännande i kristna sammanhang. Hur ska konfirmandledaren som har tre stycken “hen” i sin grupp kunna undervisa om Första Moseboken om hur Gud skapade människan “som man och kvinna” utan att riskera att såra, kränka eller rent av diskriminera dem som definierar sig som trans eller ickebinära? Det blir till att tassa fram som på sköra äggskal för att säkerställa att det inte kommer surt efter.
För det fjärde, och inte minst viktiga: Är det säkert att den pojke eller flicka som upplever sig vara född i fel kropp är bäst betjänt av att mötas av ovillkorligt bejakande av omgivningen? Kan det kanske vara den kristna gemenskapens uppgift att med stor kärlek och omsorg hjälpa den unga att sätta ord på sin situation och att hitta en trygg landningsplats i livet? Även om risken är att DO knackar på dörren.
[ Frida Park: Modigt men problematiskt av lärare att vägra säga "hen" ]
