En del åtgärder var helt riktiga, annat borde ha gjorts annorlunda. Och framför allt finns det viktiga lärdomar att dra inför framtiden. Så kan Coronakommissionens slutrapport sammanfattas. Det vore illa om den balanserade tonen gör att ansvariga tar fasta på att Sverige, trots allt, klarat pandemin bättre än många andra länder och bortser från den berättigade kritiken. Sådana tendenser kan märkas i de uttalanden som gjorts.
En huvudpunkt i rapporten är bristen på central styrning och samordning. Det svenska systemet med starka och självständiga myndigheter och dito regioner och kommuner har sina stora poänger men i det krisläge som pandemin förorsakade blev avigsidorna uppenbara. Det är talande att kommissionen ger regeringen högsta betyg för de ekonomiska insatserna, som sattes in omedelbart och med full kraft, men pekar på bristerna i hur smittspridningen hanterades när Folkhälsomyndigheten fick hålla i taktpinnen.
Dåvarande finansministern Magdalena Andersson ställdes ju aldrig inför risken att köra över någon Ekonomimyndighet utan kunde, med den sakkunskap hon själv besitter, snabbt få stödåtgärder på plats. Även om “ministerstyre” är ett skällsord förefaller det uppenbart att det i nödlägen kan behövas mer av den varan.
Att det behövs mer samordning mellan i första hand regionerna men även på kommunal nivå är välkänt sedan länge. En pajkastning om coronahanteringen som sådan är knappast något man önskar sig i valrörelsen. Konstruktivt vore däremot om Coronakommissionens slutsatser blir bränsle i en välbehövlig diskussion om hur svensk sjukvård ska organiseras, där tydliga partilinjer mejslas fram.
Att svaga grupper i samhället drabbats hårdare än mer välbeställda är ingen nyhet.
— Elisabeth Sandlund
Under slutskedet av kommissionens arbete framkom, genom gediget journalistiskt arbete, att en hel del handlingar som kunde kasta ljus över hur resonemangen gick i början av pandemin inte ställts till dess förfogande. Det är illa nog. Än värre är det när kommissionen konstaterar att det helt enkelt saknas dokumentation, att loggböcker inte förts och protokoll inte skrivits. Det är bara att instämma i ordföranden Mats Melins tydliga ord: “Det här måste bli bättre till nästa gång“.
[ Elisabeth Sandlund: Dumt av regeringen att utmana tillitsskapandet ]
Kommissionen sätter också fingret på ett antal punkter där sunda förnuftet redan gett besked. Dit hör att Folkhälsomyndighetens obegripligt njugga inställning till munskydd ledde till att de aldrig fick rejält genomslag den dag omsvängningen till en rekommendation skedde, särskilt som det aldrig kom något erkännande: “Vi har haft fel.” Och att svaga grupper i samhället drabbats hårdare än mer välbeställda är heller ingen nyhet, allra minst för det civilsamhälle som försökt motverka coronaeffekterna bland dem som redan före mars 2020 var illa ute. Ändå är det viktigt att sådant kommer på pränt.
Och det gäller också det enda särskilda yttrandet till rapporten, som prästen Camilla Lif står för. Vikten av att etiska överväganden tydligt görs av dem som makten haver när svåra beslut fattas förtjänar att understrykas. Det är, som hon påpekar, inte rimligt att det är anställda i vården som ensamma ska bära den bördan.
[ Coronakommissionen vill se mer av kyrkor och civilsamhälle ]
