Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor (MUCF) presenterade i veckan en rapport om vad de kallar för “omvändelseförsök” på unga HBTQ-personer i Sverige. Rapporten är på många sätt klargörande och ett viktigt bidrag för att förstå mer om fenomenet i Sverige, inte minst i svallvågorna av SVT:s samhällsprogram Gud som haver barnen kär. Ett program som debatterats livligt i såväl sociala medier som på Dagens debattsidor.
Utredningen visar att det förekommer olika former av påtryckningar för att få homosexuella, binära och icke-binära ungdomar att ändra eller avstå från att leva på det sätt som personen själv vill i relation sexualitet och kön. Det är naturligtvis helt oacceptabelt att utöva tvång för att få någon att byta sexuell läggning eller kön.
Rapporten slår fast att det finns unga som utsatts för omvändelseförsök men det går inte säga hur utbrett fenomenet är.
— Fredrik Wenell
Det finns dock ett par svagheter som gör att förslaget om utredning om en ny lag är missriktad och missar målet. En svaghet är att det är oklart hur omvändelseförsök ska definieras. MUCF vill därför att det tillsätts en utredning för att klargöra vad det innebär. Det är mycket önskvärt eftersom det vore olyckligt om bara den subjektiva upplevelsen ska vara avgörande. I värsta fall skulle en fråga om hur det känns eller anledningen till att någon vill byta kön eller en själavårdssituation där en person efterfrågar råd i efter hand, kunna uppfattas som ett omvändelseförsök.
[ Elisabeth Sandlund: Ska staten kunna tvinga kyrkan att säga hen? ]
Den andra svagheten är att rapporten slår fast att det finns unga som utsatts för omvändelseförsök men att det inte går att uttala sig om hur utbrett fenomenet är. Hur mycket fokus ska ett fenomen som kanske inte är speciellt utbrett få?
Men det finns ett mycket klargörande och intressant resultat i rapporten. Av de 18 procent som upplever sig utsatta för omvändelseförsök är det mindre än 1 procent som anger att det var en “representant för församling (exempelvis kyrka, moské) i Sverige” som var förövaren. Det är rakt motsatt den bild som oftast framträder i medier där församlingsrepresentanter är dem som utpekas. Självklart är 1 procent för mycket, men det är viktigt att konstatera att det oftare är andra unga tätt följt av föräldrar som utsatt någon.
[ Elisbeth Sandlund: Transfobiska kritiker har haft rätt hela tiden ]
Det är med andra ord inte alls säkert att det har hänt i en religiös miljö utan kan lika gärna vara i andra sammanhang. Religiösa motiv behöver alltså inte vara huvudmotivet, men kan vara det. Här behövs helt enkelt mer kunskap.
För individen spelar det naturligtvis inte någon roll vad anledningen är till att någon utsätts för ett omvändelseförsök, men på samhällsnivå är det desto viktigare. Risken är annars att fel diagnos ställs och att man kommer inte åt de viktigaste orsakerna.
Förslaget att det bör utredas om det ska införas en specifik lag är i dagsläget alldeles för långtgående givet nuvarande kunskapsläge. Ponera att de främsta orsakerna främst är kulturella som kommer till uttryck genom andra unga och föräldrar, är det då säkert att en skärpt lag är bästa åtgärden?
[ MUCF: Utred möjligheten att förbjuda omvändelseförsök ]
Men rapportförfattarna har helt rätt i många av de andra förslagen, exempelvis om behovet av en utökad kunskapsinsamling och arbete med kunskapsspridning. Och för bästa resultat, och för att undvika att fler utsätts för omvändelseförsök, är det viktigt att involvera de religiösa samfunden eftersom de besitter en kunskap som myndigheter ofta saknar.
