Att av en eller annan orsak – vare sig det handlar om krig, förföljelse, svält eller naturkatastrofer – tvingas på flykt är bland det mest dramatiska som kan drabba en människa. Den som inte berörs av att se det mänskliga lidande som utspelar sig i Ukraina, och som drabbar dem som blir kvar lika väl som dem som försöker ta sig ur landet, måste i sanning ha ett hjärta av sten, inte av kött och blod.
Engagemanget i Sverige är stort. Hjälporganisationer sätter insamlingsrekord. Privatpersoner öppnar sina hem för att ge husrum åt flyktingar. Civilsamhällets kroppsminne från hösten 2015 aktiveras och sporrar till nya insatser.
Den här gången förstärks både mardrömskänslan och engagemanget av insikten om att anfallskriget, som snart går in på sin tredje vecka, äger rum i Sveriges omedelbara närområde, i ett land som ser sig som en naturlig del av Europa och som bultar på EU:s dörr för att bli insläppt i gemenskapen. Att det är lättare att känna ett ansvar i situationer i vår omedelbara närhet än för sådant som utspelar sig långt borta är naturligt och högst mänskligt.
Det återspeglas också på det politiska planet. EU har stött och blött en gemensam migrationspolitik utan att ha lyckats hitta fram. Beslutet att för första gången aktivera massflyktsdirektivet och ge ukrainare uppehålls- och arbetstillstånd i alla EU-länder i upp till tre år togs däremot snabbt och enhälligt med bejakande också från länder med en i andra sammanhang extremt restriktiv hållning.
För ukrainarna bygger varken EU eller Sverige murar.
— Elisabeth Sandlund
I Sverige säger kommunerna Sölvesborg och Staffanstorp, som normalt vägrar flyktingmottagande, att just ukrainska flyktingar är välkomna. Kommunalrådet Louise Erixon (SD) i Sölvesborg anger som ett skäl att det inte är en ekonomiskt motiverad migration utan att ukrainarna kämpar för den nationalistiska principen som ger dem rätt till sitt land.
Hur stort flyktingmottagandet i Sverige kommer att bli är svårt att bedöma. De flesta som flyr från Ukraina verkar inte oväntat vilja stanna i grannländerna. Men det är glädjande att kunna konstatera att den snabba omsvängningen i migrationsfrågan denna gång, i motsats till hösten 2015, går i rätt riktning. För ukrainarna bygger varken EU eller Sverige murar.
[ Stakset och tidigare Filadelfiapastorn på plats vid Ukrainas gräns ]
Det är en annan fråga om denna sinnesförändring hos politiker och allmänhet blir bestående, kanske till och med förstärkt, så att medmänsklighet och medkänsla får en skjuts framåt även när det handlar om andra flyktingar. Så kan det bli. Men det kan också gå åt andra hållet, så att en restriktiv generell migrationspolitik och en asylrätt som naggas i kanten motiveras med att de som tvingats lämna Ukraina måste prioriteras under de år som de har rätt att få skydd här och att de, i motsats till andra, är “riktiga flyktingar” .
Nej, Sverige kan inte hjälpa alla som vill skapa sig en ny framtid bortom krig och förtryck. Men för äkta medlidande, särskilt det som har kristna förtecken, måste utgångspunkten vara att det är universellt och inte beroende av geografiskt avstånd.
[ Pelle Hörnmark: Europas kristna behöver varandra mer än någonsin ]
