Vad kan vi göra för Ukraina är nog den vanligaste frågan just nu. För kristna tränger sig ytterligare en fråga på: Var är Gud? Varför stoppar inte Gud Putin, om Gud nu har all makt?
Kyrkor har genom historien, speciellt i tider av prövning, funnit tröst och vägledning i läran om Guds försyn. Den innebär att Gud upprätthåller skapelsen, finns närvarande i nuet och på ett dolt sätt styr historien mot den fulländning som utlovats. Gud har inte dragit sig undan utan fortsätter att handla i sin skapelse.
I den västerländska teologin har läran om Guds försyn fallit i glömska, kanske kan det förklaras med att vi lever i samhällen vars högsta dygd är att ha kontroll och styra historien i den riktning vi själva föresatt oss. Ett tydligt exempel på just det ser vi i despotiska makthavare som tar Guds plats och tror sig kunna kontrollera historiens utfall. När det inte blir som de önskar tar de till våld.
Putin kommer slutligen inte stå som segraren utan han kommer få stå till svars inför den som dog på ett kors för två tusen år sedan.
— Fredrik Wenell
Kyrkan behöver därför påminna alla makthavare – såväl despoter som demokratiskt valda – att de står under Guds dom. Deras makt är ändlig. Därför borde Moskvapatriarken Kirill i stället för att ge sin välsignelse till ett fruktansvärt angreppskrig påminna sin president om att inget mänskligt rike kommer bestå i evighet, inte ens Ryssland.
Men hur ska kyrkan göra när ondskan fortsätter?
I Bibeln har inte minst Uppenbarelseboken utgjort grunden för vissheten om att Gud till slut kommer att fullborda sin vilja. Boken är skriven till en kyrka som stod under hårt tryck från en annan tids despotiska makt. I boken får vi veta vem som har den yttersta makten i historien och det svar vi får är kanske den mest oväntade knäpp på näsan som maktens män kan tänka sig.
I femte kapitlet ställs frågan om vem som är värdig att öppna boken som ger oss nycklarna till historiens upplösning. Johannes förväntar sig förmodligen att han ska få se det stora, starka lejonet av Juda. Han brister ut i gråt, för han ser ingen som har makten att öppna boken. Men han vänder sig om och får se det verkliga lejonet av Juda – det slaktade lammet.
Nej, Putin kommer slutligen inte stå som segrare, utan kommer få stå till svars inför den som dog på ett kors för 2000 år sedan. Och till skillnad från despoter segrar inte lammet genom att döda, ljuga, kuva och förtrycka utan genom att ge sitt liv och befria mänskligheten.
Guds fördolda handlade genom det slaktade lammet har alltid varit en tröst för kristna som levt och lever under förtryck. Detta har också motiverat kyrkan att agera för att mildra lidandet, bekämpa ondskan och bringa försoning utan att ha kontroll över maktmedlen. Möjligheten till försoning måste dock ses i ett längre och ett kortare perspektiv.
[ Söker församlingar: Kriget drabbar barnen värst ]
Vapen kommer aldrig komma med verklig fred, men för att försoning ska kunna ske måste våldet stoppas. Därför bör det göras skillnad på kyrkans och den världsliga maktens uppdrag.
Det är svårt att inte hålla med före detta ärkebiskopen KG Hammar, en av svensk vapenexports största kritiker, när han konstaterar att han inte kan fördöma vapenexport till Ukraina just nu, trots att det går emot allt han står för.
Bibeln ger egentligen inget direkt stöd för att kristna ska ta till vapen, men väl att den världsliga maktapparaten kan användas av Gud. Därför är det självklart att länder får försvara sig och skydda sin befolkning, så också Ukraina.
[ Rysk-ortodox präst gripen för fredspredikan ]
Minnen av krigets övergrepp och kränkningar kommer sitta djupt hos alla stridande parter. I tider av krig måste kyrkan därför arbeta för att skapa förutsättningar för försoning den dagen kriget är slut. Motståndet behöver alltså ske på ett sådant sätt så att det slaktade lammets makt varken förnekas eller döljs.
Kyrkans viktigaste uppgift är att vara kyrka och kyrkan är tillbedjande människor. Kyrkan har en helt annan, och viktigare, kallelse än den världsliga makten, en som mycket väl kan innebära att vara vid fronten med risk för sina liv. Förutom det självklara, som att öppna sitt hem för flyktingar, genomföra icke-våldshandlingar som hindrar angriparen, bistå med sjukvård med mera, finns det två motståndshandlingar som är unika för just kyrkan – bönen och Herrens måltid.
Genom att tillbe det slaktade lammet visar kyrkan att de kristnas lojalitet aldrig kommer ligga hos någon annan än Gud. För kristna är bönen inte någon slags självterapi utan en vädjan till den som har all makt att ingripa och stoppa våldet.
Genom att trotsigt dela brödet och vinet visar kristna att den försoning kyrkan gestaltar inte känner några gränser. Men om kristna lämnar nattvardsbordet för att sedan ge sig ut och döda andra människor “äter och dricker de en dom över sig”. Därför måste kristna ta Herrens måltid på allvar och vägra lyda den överhet som tvingar dem att döda andra kristna, eller andra människor. Om kristna hade tagit försoningens måltid på allvar hade många av historiens krig aldrig startat. Att fortsätta att fira nattvard är en kristen motståndshandling eftersom den påminner om att det slaktade lammet kommer få sista ordet.
[ Elisabeth Sandlund: Vårt medlidande får inte vara beroende av geografi ]
