En sund grundinställning i kristenheten måste vara att journalistisk granskning är något att välkomna. Visst kan en granskning avslöja allvarliga oegentligheter, som till exempel personer som tillskansat sig makt eller pengar på orättfärdigt vis. Men det måste likväl finnas en övertygelse om att avslöjanden av sådant är av godo och till gagn för dem som på olika sätt drabbats av till exempel osund teologi, maktmissbruk eller pengafiffel, men även för kristenheten i stort. En välgjord granskning kan också få kristenheten att bli bättre, något Öyvind Tholvsen skrev om i en tidigare gästkrönika.
Står ett kristet sammanhang eller en kristen organisation utanför samfundens efter dyrköpta lärdomar processade strukturer och kontrollmekanismer, blir den utomstående granskningen än viktigare. Men inte alla sammanhang välkomnar granskning, ens granskning från någon “med vännens blick”. Det är en varningssignal.
Under hela den period tidningen Dagen granskat Divine Favour Mission (DFM) har organisationens ledare och styrelse genomgående förnekat samtliga anklagelser om oegentligheter. Det har hetat att deklarationerna är i ordning, att tavlorna visst var äkta, att det skulle vara lögn att personer lurats på pengar i själavårdssammanhang och under förespeglingar att pengarna ska gå till bistånd eller under försäkran att lånen ska betalas tillbaka. Det har fastslagits, gång på gång, att styrelsen har fullständigt förtroende för Mattias Lekardal. Och så fortsatte det länge och väl. Tills det inte längre gick. Och Lekardal fick gå.
[ Mattias Lekardal tvingas lämna Divine Favour Mission ]
Det här är ett mönster som känns igen från andra sammanhang, såväl svenska som internationella. Sanningen kommer förr eller senare ikapp människor som gör anspråk på att vara “andliga ledare” men som på olika sätt visat sig ha missbrukat sin förtroendeställning.
Det skadade förtroendet är alltså DFM:s eget och inte kristenhetens i stort.
— Frida Park
Nu är DFM en perifer företeelse utan någon stor återverkan i svensk kristenhet. Deras relationer till etablerade samfund verkar som bäst ha varit sporadiska och Lekardals status som “andlig ledare” har av bland andra Niklas Piensoho, föreståndare i Filadelfia Stockholm, kraftigt ifrågasatts. Det skadade förtroendet är alltså DFM:s eget och inte kristenhetens i stort.
Men i kölvattnet av alla dessa förlisningar finns människor som farit illa, så även i fallet med DFM. Människor som bedragits grovt, sårats djupt och i värsta fall riskerar att lida skeppsbrott i tron. Det är ett allvarligt ansvar för dessa självutnämnda “andliga ledare” att bära. Inte minst med tanke på att vi alla en dag ska stå till svars för våra handlingar.
[ Thomas Österberg: Stor turbulens inom Divine Favour Mission ]
Det finns förvisso inga perfekta församlingar, inga perfekta ledare, helt enkelt för att det inte finns någon som är fullkomlig. Och, som Emma Audas skriver så träffande, vi behöver inte felfria ledare, men fria. Men den insikten borde få oss att värna transparens, återkommande idka självkritik och välkomna granskning.
På mötet där Lekardals avgång meddelades framhölls att DFM nu vill prioritera transparens och att “alla korten ska upp på bordet”. Men bara dagarna efter används fortfarande samma retorik på det offentliga Facebook-kontot om granskningarna: Att tidningen Dagen skulle syssla med “tidningsankor” och “hugskott från journalister”. Fortfarande ljuder alltså varningssignalerna.
