Det sliter och drar i svensk kristenhet, både på ett övergripande plan och i lokala sammanhang. Verkligheten förändras. Det är en nödvändighet att tidigare självklara hållningar måste prövas och ibland omprövas efter en fri och öppen diskussion där argument möts, stöts och blöts. Det är också oundvikligt att alla inte kan bli nöjda med resultatet. I svåra fall leder det till kyrkosplittring, utträden eller, vilket är det mest bedrövliga, att några lämnar inte bara gemenskapen utan också den kristna tron.
Den situation som Immanuelskyrkan i Stockholm, Equmeniakyrkans största församling och något av en katedral för hela samfundet, har hamnat i är beklagansvärd och besvärlig. Det är omöjligt för en utomstående att sätta sig in i exakt vad som hänt. Men så mycket förefaller säkert som att församlingen i sin ambition att vara en teologiskt öppen församling bitit sig själv i svansen.
Den fråga som alltid måste ställas när någon talar om öppenhet är “öppen för vad?” I Immanuelskyrkan förefaller det som att det till stor del handlar om en öppenhet för nya sätt att tolka det kristna budskapet, men inte för det som hör hemma i en äldre väckelsekristen tradition och som den stora och livskraftiga internationella grenen vill värna.
Det är inte unikt. Inte sällan är de mest intoleranta sådana som står upp för tolerans i alla lägen. Eller nästan alla lägen, eftersom de som tycker annorlunda inte omfattas av den öppna famnen utan tvärtom stämplas som människofientliga bakåtsträvare, som måste lära sig vad “äkta” tolerans är för att kunna komma in i värmen.
[ Fredrik Wenell: Equmeniakyrkans ödesfråga: Hitta gemensam identitet ]
Det är ingen slump att hbtq-frågorna är en av de ingredienser som har fått grytan att koka över. Equmeniakyrkans linje, att varje församling själv avgör om den vill viga samkönade par eller inte, kan vid ett hastigt påseende verka som en god lösning i klassisk kongregationalistisk anda. Men den rymmer sprängstoff när den ska omsättas i praktiken, om den lokala gemenskapen rymmer människor som stannat kvar även efter att ett demokratiskt beslut om hållning gått dem emot och som upplever att öppenheten inte gäller dem.
Kanske måste de våga pröva en ny, eller rättare sagt gammal, väg när det gäller öppenhet.
— Elisabeth Sandlund
Konflikten i Immanuelskyrkan är desto mer beklagansvärd eftersom församlingen har en reflekterad hållning och en hög svansföring. Den vill vara en gemenskap där olikheter bejakas och där mångfalden “skall erkännas, godtas och respekteras i ord och gärning” med vaksamhet mot “normer som skulle kunna tvinga andra att assimileras och bli lika varandra”. Ja, man går så långt som man säger att församlingen ska vara “ett föredöme i samhället” genom detta förhållningssätt.
Det som har hänt visar hur svårt det är att leva upp till högt ställda mål. Den nya föreståndare och medarbetare som församlingen nu söker har ett tufft arbete framför sig. Kanske måste de våga pröva en ny, eller rättare sagt gammal, väg när det gäller öppenhet.
Ett klassiskt sätt att uttrycka sig är att man vill vara en kyrka öppen för alla men inte öppen för allt – en gemenskap där alla är välkomna som de är, med de ryggsäckar de bär på, oberoende var på vägen till en levande tro de befinner sig, men där det ändå finns en stadig teologisk grund att stå på.
[ Långvarig konflikt delar kyrka - nyanställning drev på situationen ]
