Hillsong har varit en gåva till kyrkorna i västvärlden. Många kyrkor har lärt eller borde lära sig av dem – inte minst att det går att hitta ett tilltal som appellerar till en urban och ung nutidsmänniska. Det är åtskilliga tusental som har fått ett första möte med kristen tro som ger mening i livet tack vare Hillsong. I de svenska församlingarna finns det ett enormt engagemang vilket pastorn Andreas Nielsen på ett övertygande sätt visar i sitt svar till Jonas Gardell och Lisa Nilsson ogrundade och svepande kritik.
Men som för många snabbt växande rörelser finns det baksidor. De senaste dagarnas nyheter om hur Hillsongs globala huvudledare Brian Houston har agerat mot två kvinnor är en. Därför är det bra att Nielsen har som ambition att deras process ska vara transparent, men räcker det?
Dagens gästkrönikör Emma Audas skriver (9/3) i en tänkvärd text om ledarskap att det inte är en ledares moraliska renhet vi behöver utan deras frihet. Det är allvarligt att Brian Houston har överträtt gränser mot kvinnor, men för Hillsong som församlingsrörelse är det också allvarligt om det är ledarskapskulturen som möjliggjort det som skett. Det som hänt runt Houston är symptom på mer grundläggande teologiska brister som handlar om hur församlingar leds i tillväxt. Vi har sett samma sorts kriser runt till exempel Bill Hybels och Mark Driscoll.
Kyrkor bör därför inte välja och vraka bland olika metoder för hur Kristi kropp ska organiseras.
— Fredrik Wenell
I alla de här fallen har ledarskapet bestått av en grupp med en central stark huvudledare. Mot den bakgrunden är det rätt att Hillsong nu beslutat sig för att genomföra en översyn av sina “styrningsmodeller”, men räcker det? Modeller är inte teologiskt neutrala. Kyrkor bör därför inte välja och vraka bland olika metoder för hur Kristi kropp ska organiseras. Modeller avspeglar budskapet.
[ Så reagerar Andreas Nielsen på uppgifterna om Hillsonggrundaren ]
Detta gäller egentligen alla organisationer – varför skulle vi annars höra allt tal om varumärkesbyggande – men det som skiljer en församling från andra organisationer är att kyrkan är den enda mänskliga gemenskap som är ett sakrament, det vill säga den plats där människan ges möjlighet att ta emot Guds nåd.
Väckelserörelserna ser på församlingen på ett annat sätt än exempelvis i romersk-katolska kyrkan. I den senare ligger betoningen på ämbetet men inte på grund av att påven eller biskoparna är speciella människor utan för att de i och genom sin tjänst ses som Kristi ställföreträdare.
[ Joel Halldorf: Bäddat för narcissistiska ledare i svenska frikyrkor ]
I frikyrkliga församlingar är den troende gemenskapen sakramentet. Guds nåd förmedlas genom det gemensamma livet. Det gör att hur en väckelsekristen frikyrka organiseras blir extra viktigt och här ligger också utmaningen för rörelser som Hillsong.
Väckelserörelsers hela existens bygger på att människor ska bli personligt omvända. Det är lätt att det formuleras en kultur och teologi som premierar effektivitet, därför koncentreras makten och kontrollen ofta till ett fåtal, och tillväxt – med konsekvensen att hur det ska uppnås blir nästintill ovidkommande så länge målet uppfylls.
Nu behövs det en grundlig teologisk reflektion över hur Hillsong ska organiseras så att inte styrmodellen skymmer budskapet. Då finns möjligheten för rörelsen att fortsätta vara till välsignelse för hela kristenheten.
Uppdatering: Brian Houston har nu avgått som ledare för Hillsong
[ Fredrik Wenell: Ingen bör vara ledare utan att känna till farorna ]
