Hemska bilder av sönderskjutna hem och döda kroppar sköljer över oss från krigets Ukraina. Ännu en bild fastnar på näthinnan. Det är bilden i New York Times reportage (13/3) om de nyfödda barnen som är fast i Kiev. De har fastnat för att de inte har några föräldrar som kan ta med dem till tryggheten. Fastnat för att de som är tänkta som juridiska vårdnadshavare är inte ukrainare och kan inte ta sig in i landet och hämta de barn de betalat en surrogatmamma att föda. Bilden visar en källare i Kiev där 19 mycket små barn är fångna i kriget.
För bara några dagar sedan rapporterade SVT om att hundratals gravida surrogatmödrar befinner sig i Ukrainas belägrade städer. Landet är det näst största i världen för surrogatmödraskap och ett av få länder som tillåter att par från andra länder betalar ukrainska kvinnor i genomsnitt 15 000 dollar för att bära och föda deras barn. Eftersom fattigdomen är utbredd har det för en del kvinnor blivit ett sätt att försörja sig.
De som argumenterar för surrogatmödraskap i Sverige menar dock att något sådant inte skulle bli aktuellt i Sverige. Den som frivilligt och utan ersättning väljer att föda någon annans barn ska kunna göra så, är budskapet från förespråkarna som dessutom frågar varför kvinnan ska ha rätt att bestämma över sin kropp när det kommer till abort, men inte om hon vill föda någon annans barn.
Måste steget vara så långt till att våga prata om adoption som ett alternativ till surrogatmödraskap – och abort?
— Frida Park
Utifrån ett kristet perspektiv kan man verkligen ha medkänsla med dem som sörjer över ofrivillig barnlöshet. Längtan efter ett barn kan verkligen innebära själsligt och livslångt lidande. Men frågan är om föräldraskap måste innebära ett “eget biologiskt” barn. Kan det inte också innebära att öppna sitt hjärta, sin famn och sitt hem för barn som inte har några föräldrar som kan ta hand om dem?
[ Minst tio barn i Ukraina har övergetts av surrogatföräldrar ]
En global industri har byggts upp kring kvinnor som bär och föder barn åt någon annan. Samtidigt genomgår omkring 30 000 kvinnor abort i Sverige. Måste steget vara så långt till att våga prata om adoption som ett alternativ till surrogatmödraskap – och abort? Om bara någon procent av dessa tiotusentals kvinnor som väljer abort skulle kunna tänka sig att gå klart graviditeten och föda barnet, ett barn som alltså skulle vara både efterlängtat och få en uppväxt hos en familj som har möjlighet att ge det kärlek och trygghet, skulle det vara så fel? Så otänkbart?
Och apropå abort. En annan viktig kritik mot såväl kommersiellt som altruistiskt surrogatmödraskap är de etiska gråzoner som kan uppstå om beställare eller “bärare” ångrar sig och vill kräva abort. Vems är barnet då egentligen?
I källaren i Kiev är just den frågan obesvarad. Vems är de 19 barnen? Ukrainsk lag kräver att vårdnadshavare ska vara på plats för att få den juridiska statusen bekräftad. Barnen befinner sig i ett ohyggligt ingenmansland, omedvetna om det limbo de hamnat i på grund av kriget. Fasttejpad på plastvaggan bebisarna ligger i står några kyrilliska bokstäver och en siffra. Hamnar rätt barn i rätt vagga? Får föräldrar ta emot det barn de väntat på och betalat för? Ingen vet.
