Det var någon gång på 1800-talet som förändringen började. Svenska kyrkans monopol utmanades av de nya frikyrkor som växte fram och sedan dess har rörelsen fortsatt. År 2000 blev Svenska kyrkan ett samfund bland andra, med undantaget att hon, till skillnad från andra samfund, är det enda som har en egen lag. Ja, och så det faktum att politiska partier fortsatt vill vara med att styra över samfundet och efter höstens kyrkoval ännu har majoritet i kyrkomötet.
Det har gått över två decennier sedan skilsmässan gick igenom och Svenska kyrkans identitetssökande intensifierades. Det är ett sökande som också blir synligt när en ny ärkebiskop ska väljas och så småningom installeras. Fortfarande pågår bearbetningen om hur hon ska vara folkkyrka i dagens postsekulära Sverige, en process som inte varit helt smärtfri eller ens med tydlig riktning, något den senaste tidens kulturdebatt, initierad av Joel Halldorf i Expressen, har visat.
I det samtalet, ovanligt välgörande för att vara en debatt om ett trossamfund i sekulär press och ett samtal man hade önskat hade ersatt det erbarmligt ytliga som präglade det nyss avklarade kyrkovalet, sätts fingret på en av de viktigaste frågorna inför framtiden, och också de frågor som ärkebiskop Antje Jackeléns efterträdare kommer få fortsätta brottas med: Hur ska kyrkans folkliga tilltal i dagens postsekulära samhälle se ut?
Hur ska kyrkans folkliga tilltal i dagens postsekulära samhälle se ut?
— Frida Park
Att frågan är komplicerad visar de många artiklar som följde, men också ärkebiskopens nyliga replik i Dagen (7/3) på Joel Stades debattartikel (22/2). Att samtidigt vara djupt teologiskt förankrad men samtidigt tala så att den sekuläre svensken förstår - det är en utmaning som inte kommer vara löst i brådrasket och alltså ärvs av den nya ärkebiskopen. Samtidigt är det här vi finner pudelns kärna.
[ Dokument: Nu är det dags att välja ny ärkebiskop för Svenska kyrkan ]
Det är nödvändigt att kyrkan, från dess ärkebiskop och till varje präst och diakon, är bekväm med att leva och verka i enlighet med sin egen kyrkoordning, för att inte tala om Bibeln, och predika evangelium. Som Halldorf skrev i sin avslutande replik: “Prästen är en arketyp som saknar en självklar plats i en sekulär kultur”. Och kanske har det för kyrkan känts tryggare att i denna sekulära kultur göra politiska utspel än teologiska? Lättare än att predika Jesus?
Ja, det kommer bli svårt för den nye ärkebiskopen att förbigå den kritik som ljuder kring vänstervridningen. Inte i första hand för att det skulle finnas en överväldigande substans i anklagelserna utan för att narrativet om motsättningar likväl blir något som behöver hanteras - och överbryggas. Svenska kyrkan behöver vara en kyrka för alla sina medlemmar, inte bara de, för att uttrycka sig slarvigt, “med hjärtat till vänster”.
[ Elisabeth Sandlund: Tolka inte allt kyrkligt engagemang som vänstervridning ]
Kritiken är dock trubbig, trots sitt skarpa tonläge, för självklart måste en kyrka vara politisk. I Jesusorden, tillsammans med det glada budskapet om frälsning, finns uppmaningen att göra gott för medmänniskan. Få andra har som kyrkan erfarenhet av att hjälpa och stötta dem som välfärdens grovmaskiga skyddsnät missat att fånga upp och vad vore mer naturligt att hon då också påtalar vad hon ser för dem som har makt att förändra samhället till det bättre? Men, som ledarsidan påtalade för ett år sedan: “Om de politiska förslagen överröstar predikandet av Jesus som världens frälsare uppstår en dissonans. Då har det som gör kyrkan till kyrka tappats bort – Jesus själv.”
Det är hög tid att driva ut partimånglarna ur templet.
— Frida Park
Men när det kommer till partiernas vara eller icke vara i kyrkovalet är det bara att hoppas att nästa ärkebiskop fortsätter den inslagna väg Antje Jackelén öppnade dörren för, tillsammans med tidigare ärkebiskopar, när hon sa att partiernas närvaro i kyrkomötet är en otidsenlig rest. Det är hög tid att driva ut partimånglarna ur templet.
[ Frida Park: Hellre kulturkristen än inte alls? ]
När det är gjort kanske nästa stora och viktiga debatt om Svenska kyrkan kan få handla om några av de mycket brännande frågor som måste hanteras och som ledarsidan nämnt flera gånger tidigare - centralisering och stordrift kontra församlingars självständighet, barns rätt till andlighet, kyrkans bidrag till samhället, missionsuppdraget av i dag, diakonins plats och det krympande antalet medlemmar.
För även om det vore så att Svenska kyrkans tid är utmätt och hon går mot sin död, för att låna prästen Kent Wistis drastiska ord, finns det ännu ett djup, en bredd och en höjd som kan vara till stor välsignelse för hela Sveriges folk, oavsett nuvarande relation till kyrkan. Något som också är möjligt om den nya ärkebiskopen som får fatta staven i höst, också fattar modet att låta kyrkan forma våra liv.
[ Frida Park: De politiska förslagen får inte överrösta predikandet om Jesus ]
