Än i dag måste den inbillningssjuka kärringen kämpa för rätt vård. Ja, du läste rätt. Det är så många kvinnor har beskrivits när de söker hjälp för menstruationssmärtor som leder till kräkningar och svimningar – endometrios – eller smärtsamma och oåtgärdade förlossningsskador. För att inte tala om klimakteriebesvär.
Det har länge funnits, och finns fortfarande, en tendens att psykologisera – “du kanske är deprimerad” – i stället för att diagnostisera kvinnors fysiska besvär.
En av de journalister som skrivit mest om detta är Agnes Arpi. I Feminism – en antologi från Timbro förlag går hon igenom bakgrunden och orsaker. En är den att mannen setts som norm och länge varit dominerande i läkar- och forskarvärlden: “Den medicinska vetenskapen har framför allt producerats utifrån studier av män, manliga celler och djur av hankön”.
Det borde vara en självklarhet att forskning kring sjukdomar som kan drabba kvinnor ska utföras på kvinnor, kvinnliga celler eller djur av honkön. På 1960-talet förekom till exempel forskning kring hjärtsjukdom och klimakteriet på över 8 000 individer, ingen av dem var kvinna. Först 2016 beslutade USA:s största finansiär av medicinsk forskning, NIH, att det måste ingå även djur av honkön i studierna.
Alldeles för många har sökt vård och fått höra “allt ser fint ut” eller “det är bara att knipa”.
— Frida Park
Tack och lov har det under de senaste åren skrivits allt mer om kvinnors utsatthet i vården och nyligen kom en granskning i SVT som visar att risken för att få en bristning som går hela vägen, sliter sönder musklerna och förstör din förmåga att hålla urin och avföring dubbelt så stor i Stockholm som i Gävleborg. Arbetssätt, rutiner – men också stress för personalen spelar roll. Från 2016 till 2020 drabbades nästan 13 000 kvinnor, siffrorna har tack och lov sjunkit något, av de allvarligaste formerna av förlossningsbristningar.
[ Frida Park: Kvinnor kan - även med mens ]
Men orättvisan slutar inte där. Den som vänder sig till vårdens försäkringsbolag för att få ersättning för svåra förlossningsskador kan stöta på rejäl patrull. “Vedertagen praxis” kan vara beskedet. Och detta även när praxis, som “yttre press”, är erkänt undermålig.
Hur stort mörkertalet är vet ingen. Hur många som sökt vård och fått höra “allt ser fint ut” eller “det är bara att knipa” vet heller ingen, men berättelserna är många och flera av dem finns att läsa på #alltserfintut – ett upprop för att bryta tabut kring förlossningsskador.
[ Daniel Holmgren: Män har alltid hävdat sin rätt ]
Men även om det börjar röra på sig, även om kvinnor inte längre sitter stillatigande utan börjar kräva rätt vård är vägen fortfarande lång. 2016 kom en rapport från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering som visar att det saknas evidensbaserad kunskap om 14 av 18 typer av förlossningsskador. Men kunskapsluckor finns gällande samtliga.
Det är ett slags grym ironi att kvinnor innan de blivit gravida och ska föda barn får höra att allt kommer gå så bra – “du är ju inte sjuk, du är gravid!” – medan den kvinna som drabbats av svåra skador kan få höra “lite bristningar får alla – vad trodde du, du har ju fött barn”. Tänk om vi år 2022 kunde sluta psykologisera kvinnors lidande och i stället ge dem rätt vård.
