Nyamko Sabunis avgång som partiledare för Liberalerna endast fem månader före valet kom plötsligt, utan förvarning. Men det är en överdrift att säga att den var överraskande.
När Sabuni tillträdde i juni 2019 var förhoppningen att hon skulle lyckas vända de sviktande opinionssiffrorna för partiet. Men Sabunieffekten blev extremt kortvarig. Sedan hösten samma år har Liberalerna parkerat sig på fel sida fyraprocentstrecket, och det med råge. I den Demoskopmätning som publicerades på fredagen var siffran 2,4 procent.
Bara sifferserien kan knäcka vilken partiledare som helst. Men ännu viktigare är de bakomliggande orsakerna. Partiet är splittrat och det handlar inte bara om ytliga krackeleringar utan om djupgående sprickor. Inte minst Sabunis markering att efter valet knyta sig högerut och acceptera (eller ingå i) en regering som får stöd av Sverigedemokraterna har skrämt bort ett antal väljare med klassiska liberala värderingar, utan att andra har tillkommit.
Ännu djupare går den utveckling som har fortgått under många år när den frisinnade grenen av partiet med sin förankring i folkrörelser som nykterhets- och frikyrkorörelsen successivt förtvinat. Den var stark och viktig när Folkpartiet bildades 1934 genom en sammanslagning av Sveriges liberala parti och Frisinnade folkpartiet, och behöll länge sin livskraft och sitt inflytande. Men namnbytet till Liberalerna år 2015 markerade att epoken var till ända.
Sabuni har inte lyckats ena sitt parti, vare sig genom att anknyta till dess rötter eller peka ut en ny färdriktning framåt. Orden från Gunnar Helén, en av alla partiledare i raden efter Folkpartiets storhetstid på Bertil Ohlins tid, “att vara liberal är att vara kluven” har citerats till leda de senaste åren men gömmer en insikt om svårigheterna att hitta en gemensam linje.
[ Fredrik Wenell: Liberalernas ödesval visar att friheten sitter trångt ]
Dessutom tillkommer ett och annat klavertramp. Att som partiledare och aspirant på att vara med att styra Sverige skämta om att det kan vara dags att fly till Norge om kriget kommer till Sverige i ett läge när svenska folket på allvar känner oro för framtiden är ovist, för att inte säga korkat.
Och det blir inte bättre av att uttalandet sanktionerades (i ordets rätta bemärkelse, det vill säga fick godkänt) av den eller de som valda att lägga ut det på den egna hemsidan.
Johan Pehrson har inte ens fem månader på sig.
— Elisabeth Sandlund
Vad händer nu? Kan Johan Pehrson, gruppledare i riksdagen under Sabuni och kandidat till partiledarposten 2019, vända skutan rätt igen? Han har inte ens fem månader på sig - om opinionssiffrorna ligger lika lågt som i dag när valet närmar sig är det sannolikt att många väljare som tvekar om de trots allt ska ge Liberalerna sitt stöd bedömer att det är att kasta bort sin röst. Någon ändrad grundinställning i fråga om samarbetspartners efter valet är inte att vänta. Pehrson har inga problem med Sabunilinjen och tillhör hökarna inom partiet när det gäller hjärtefrågan kriminalpolitik.
Nystart eller dödsstöt? Det kommer att visa sig i den kapplöpning med tiden som just startat för Liberalerna.
[ Elisabeth Sandlund: Signalpolitik i ny tappning öppnar skrämmande perspektiv ]
