Hur ska kristna agera när landet de bor i blir anfallet? Svaret på den frågan delar kristenheten. En del lutar åt teorin om det rättfärdiga kriget, andra åt en eller annan sorts ickevåldsmotstånd.
Ett fåtal kristna har under historiens lopp rättfärdigat anfallskrig. De allra flesta i dag skulle dock finna det otänkbart att kyrkan godtar anfallskrig på det sätt som skedde under medeltiden. Däremot försvarar de allra flesta kristna våldsanvändning om det handlar om försvar. Sedan finns det pacifister, ickevåldsförespråkare. Men vad innebär det att vara pacifist? Den kristna pacifismen kommer, som dokumentet i dagens tidning visar, i några olika varianter.
En variant ser på ickevåld som ett verktyg för att åstadkomma fred. De menar till och med att forskning visar att det är det mest effektiva. Inte sällan tycks det vara kopplat till en uppfattning om människans inneboende godhet. Det är med andra ord en hypotes som forskarna kan utgå ifrån för att se om det stämmer. Men det är svårt att i det korta perspektivet se hur Putin fullskaliga markkrig skulle kunna ha stoppats med hjälp av pacifistiska metoder.
En annan pacifistisk hållning menar att det handlar om själva centrum i den kristna tron – Jesu död och uppståndelse. Enligt den är det den lidande tjänaren som visar vad som är den sannaste makten. Kristna bör handla på ett sätt som inte förnekar det Jesus gjorde och det liv han levde.
[ Magnus Malm: Att följa Jesus är viktigare än demokrati och nationsgränser ]
De här varianterna får olika konsekvenser för hur kristna ser på kyrkans relation till staten. Niklas Piensoho påpekar mycket riktigt i en krönika (7/4) att staten enligt Romarbrevet 13 har fått en gudagiven uppgift. Den har fått svärdet, som det står, för att hålla ordning och för att vi ska nå det goda. Gud har skapat olika strukturer, exempelvis överhet, för att den mänskliga existensen inte ska hamna i kaos. Det är värt att notera att när Paulus skrev texten var det inte en välordnad demokrati som åsyftades utan en överhet som i dag närmast skulle liknas vid en diktatur. Trots det skriver han att den har en funktion som Gud givit.
Vi tillhör ett annat rike och är först och främst kristna, i andra hand svenskar.
— Fredrik Wenell
Den fråga som därför gäckat kyrkan genom hela historien är hur relationen mellan stat och kyrka ska ta sig i uttryck. Det får konsekvenser för de olika pacifisterna.
Att kyrkor har svarat olika på den frågan har till stor del berott på vilken position de haft till den styrande makten. Om kyrkan varit förföljd, som exempelvis i Sovjetunionen, är svaret självklart. Det går givetvis inte att vara en del av de makter som förföljer syskon. Kristna har därför ofta sett sig som del av ett annat “vi” än den stat de bor i. De tillhör ett annat rike och är först och främst kristna, i andra hand svenskar.
Om kyrkan däremot har haft nära relationer till makten har staten ofta givits en självklar plats i de av Gud skapade naturliga ordningarna och därmed den mänskliga existensen. Det har i den lutherska teologin formulerats i läran om de två regementena. Gud styr världen på två sätt – dels genom överheten, dels genom evangeliet. Regementena ska inte sammanblandas, vilket dock tyvärr gjorts alldeles för ofta så att den nationella identiteten och den kristna smällt samman. Kyrkan och nationen har utgjort ett enhetligt “vi” med följd att kyrkan blivit en del av den statliga makten.
I den pacifism som bygger på idén om människans godhet som en del av den naturliga ordningen förväntas alla att agera på samma sätt – antingen genom att delta i våldsutövningen eller uppmana nationen att inte använda våld.
[ Ulf Bergsviker: Be mer för Putin än Zelenskyj ]
I den pacifismen som anknyter till Jesu makt förutsätts inte att staten utgörs av ett gemensamt “vi”. Det finns helt enkelt människor som inte förlitar sig på att Jesus har all makt. I en värld där ondskan tycks ha alltför mycket spelrum menar de att det behöver finnas människor som visar att våldet inte kommer få sista ordet, och det är kyrkans kallelse. Hon är kallad att hela tiden genom ord och handling visa att Jesus kommer att segra. Men fram till dess ska kristna med hjälp av alla till buds stående medel göra motstånd, men utan att döda eller kränka andra medmänniskor.
För dessa pacifister har stat och kyrka helt enkelt olika uppgifter. Statens uppgift är att inom sin jurisdiktion hålla det onda i schack medan kyrkans uppdrag är att “välsigna dem som förföljer” och låta Guds vrede ha sin gång.
Det försämrade säkerhetsläget och hotbilden mot Sverige ökar försvarsviljan. Samtidigt som fler unga vill mönstra och köerna till Hemvärnet växer, aktualiseras även mottrenden pacifism. Den kristne som kallar sig pacifist har skäl att göra utgångspunkten klar för sig själv, vässa sina argument och reflektera över hur man vill agera för att minska det mänskliga lidandet vid ett eventuellt krig.
[ Markus Uvell: Vi har ett ansvar att beväpna Ukrainas folk ]
