Uppståndelsen vittnar om det stora i det vanliga

Jesus föddes i utkanten av en lite stad och åt stekt fisk när han hade uppstått. I alla fall enligt Lukasevangeliet. Man får förmoda att fisken inte ens var panerad. Det är fascinerande att den Gud Bibeln berättar om äter som en vanlig människa även efter uppståndelsen. Han har inte gått upp i någon slags okroppslig diffus existens skild från alla sorters mänskliga behov.

Den kristna tron är svår att riktigt förstå sig på. Det vore förmodligen lättare att tro på en gud som är insvept i guld med ett hov av änglar som passade upp. En gud som i varje fall var oberörd av de begränsningar som den kroppsliga existensen innebär.

Jesus äter stekt fisk. Efter uppståndelsen.

Visst, det finns berättelser i Bibeln som beskriver att Gud är bortom människors föreställningsförmåga. I Jesaja är det omöjligt för profeten att närma sig Gud. Han måste få sina läppar renade. I andra Mosebok döljs berget, där Gud uppehåller sig i åska, moln och blixtar – Gud är helig. Sådan är Gud, och just därför är det ännu mer intressant att Gud äter fisk efter uppståndelsen. Men det är svårt att tro på eftersom det är inte liknar det vi vanligen förknippar med det vi i vardagligt tal benämner gud.

Därför är det inte konstigt att Jesus efter sin uppståndelse äter stekt fisk med sina lärjungar.

—  Fredrik Wenell

Det mesta vi upphöjer är sådant som är bortom räckhåll för de allra flesta. Poängen med celebriteter, det närmaste vi kan komma gudar i ett sekulärt samhälle, är att de inte är vanliga. Grekerna trodde på gudar som var bortom förändring. Men så är det inte med Jesus, när han uppstod fick Thomas, som hade svårt att tro, sticka sin hand i hans hand och fingrarna i hans sida. Hans sår var verkliga. Gud hade åsamkats en försonande skada som fanns kvar efter uppståndelsen. Det är svårt att tro.

[ Eleonore Gustavsson: Tror vi på kroppens uppståndelse eller bara på själens ]

Genom evangelierna konstateras det gång på gång att ögon behöver öppnas för att kunna se på riktigt. Ett exempel på det är när Symeon i början av Lukasevangeliet får hålla Jesus i sin famn. Han utbrister: “Mina ögon har skådat frälsningen”. I det lilla barnet finns frälsningen. Det som skedde var inte något som gick att tänka sig till utan bara den som har ögon ser och den som har öron hör.

Budskapet löper som en röd tråd genom hela Bibeln; det är inte i det storslagna eller starka som frälsningen finns utan i det som ser ut att vara svagt, till och med vardagligt. Därför är det inte konstigt att Jesus efter sin uppståndelse äter stekt fisk med sina lärjungar. Lärjungarna var vanliga fiskare och åt förmodligen den fisk de fångat själva varje dag.

[ Påskdramat: Plötsligt gick Jesus bredvid på vandringen ]

Det lär oss något i tider av oro – den korsfäste och uppståndne Guden möter oss i vår vardag och i det som på ytan kan verka svagt och oansenligt. Det är därför inte främst de stora katedralerna eller arenorna som bäst förkunnar Guds storhet utan Hans närvaro i vardagens liv.

Det är ett tröstens ord även denna påsk, precis som alla andra påskar. Speciellt till alla de människor som just nu befinner sig på flykt undan despoter. Det eviga hoppet ligger framför oss - nästa år ses vi i Jerusalem för den himmelska måltiden. Kanske kommer måltiden bestå av stekt fisk – men då har den förmodligen en god panering.