Vi är på väg in i en valrörelse. Kommer de demokratiska dygder som är nödvändiga att fungera i den pressade situation samhället befinner sig i?
Demokrati är svårt, vilket de senaste decenniernas försök att införa demokrati i olika delar av världen med all tydlighet har visat. Det går inte att bomba in en demokrati. De dygder som krävs behöver tränas inom ramen för ett levande civilsamhälle.
I grunden handlar demokrati om hur olika visioner om det gemensamma goda samhället ska förhandlas på ett fredligt sätt. Så borde det i alla fall vara. I ett demokratiskt samhälle behöver vi därför acceptera att de vi inte delar åsikter eller ens värderingar med har makten. Och omvänt, de som just för tillfället styr behöver värna och lyssna till de grupper som inte alls vill åt samma håll som de själva utan att svartmåla eller förminska.
Men det finns mörka moln som tornar upp sig på den demokratiska himlen. Politiska motståndare framställs på ett avhumaniserande sätt och valrörelser i närtid har präglats av en retorik där lögner och halvsanningar accepterats som nödvändigt.
[ Gästkrönika: Dags att kristna kräver politikerna på en varudeklaration ]
Ett exempel på det första är ett Twittergräl som föregick under påskhelgen. Moderaten Hanif Bali var ute i blåsväder, igen. Han publicerade en norsk satirteckning vars syfte var att problematisera hur begreppet rasist används på meningsmotståndare i tid och otid. Men det var inte frågan i sig som skapade reaktioner utan att teckningen avbildade den vänsterpartistiska politikern Ali Esbati i apdräkt. Många reagerade med avsky, medan andra reagerade på ett klassiskt “men ni då”-sätt och påpekade att så kallad mainstream medier tidigare avbildat Jimmie Åkesson som en kackerlacka. Båda dessa satirteckningar är exempel på hur medlet inte helgar ändamålet.
Den fråga alla, men främst politiker, behöver ställa sig är om den sortens bilder bidrar till ett konstruktivt demokratiskt samtal.
I dessa skedde det demokratiska formandet helt utan demokratipengar från staten, MUCF fanns inte då.
— Fredrik Wenell
Det är möjligt att Esbati och Bali kan ha det trevligt över en kopp kaffe. Vi vet sedan gammalt att politiker är duktiga på att skilja på sak och person. Det brukar berättats om trevlig stämning när lamporna slocknat efter heta valdebatter. Det ser inte väljarna utan de lämnas med bilden av den hårda tonen och med känslan av att politikerna är fiender.
[ Gästkrönika: Franska lärdomar att dra i svensk politik ]
Det andra molnet som riskerar att fördunkla demokratin är förflyttningen på den skala som börjar med ett litet slirande på sanningen och fortsätter med lögner. Det är lätt att förfasas över Putins minst sagt fria förhållande till verkligheten. Men det började inte med de häpnadsväckande osanningar som pumpas ut i ryska medier. De har snarare smugit sig på medan västvärlden glatt fortsatt att göra affärer. Förhoppningen tycks ha varit att Putin nog blir snäll om vi köper hans gas, men tvärtom har lögnerna blivit värre.
Men det är inte bara i en uppenbart totalitär stat som det dribblas med sanningen. USA:s forne president Donald Trump kom undan med att ha talat osant eller rent av ljugit vid mer än 30 000 tillfällen (Obama talade inte heller alltid sanning) allt medan hans väljare såg genom fingrarna. För Trumps väljare var det viktigaste att just han fick makten, hans lögner blev därför oväsentliga i sammanhanget.
I valrörelser handlar det om att försöka styra så att den egna tolkningen blir den dominerande. Men tolkning utifrån olika visioner om det goda samhället är något annat än lögner. Hur ska väljarna kunna få en ärlig chans att göra ett informerat val om tolkningarna skruvas så att de närmast framstår som lögner? Det handlar om vad som händer med den demokratiska processen när sanningen inte äras. Vad skapar det för samhälle när vi tillåter oss att inte tala sant om det som är?
[ Fem anledningar till att religion blir hett i årets valrörelse ]
Vi behöver därför åter aktualisera de idéer som präglade de rörelser där demokratiska dygder formades i den svenska demokratins vagga. En av dessa rörelser var frikyrkorörelsen, tillsammans med arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. I dessa skedde det demokratiska formandet helt utan demokratipengar från staten, MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor) fanns nämligen inte då. Men det fanns andra drivkrafter i frikyrkorörelserna; att troget hålla fast vid sin religiösa övertygelse. Och i den ingick att alla – kvinnor och män, fattig och rik – hade en röst. Alla gavs möjlighet att uttrycka sin tolkning inför de beslut som gemensamt togs. Det var genom sådana beslutsprocesser dessa företrädesvis enkla människor upparbetade demokratiska dygder, lärde sig respektfullt lyssnande på andra, argumentera för sin sak och bedöma vad som var sant.
Och det är fortfarande eftersträvansvärda dygder, inte minst under ett valår.
