För ett år sedan rapporterade Dagen om att de flesta av de ärkebiskopar som hittills verkat under den tid som kyrkan varit fri från staten är kritiska till systemet med politiska partier i kyrkomötet. Först ut var nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén. Hon anser det självklart att kyrkan engagerar sig i samhällsfrågor, men menar att teologin alltid ska avgöra på vilket sätt och vi vilka frågor, inte politisk ideologi.
KG Hammar gick betydligt längre och sa att systemet är “otroligt destruktivt”. Men han är knappast känd för att hålla partipolitik utanför kyrkan, tvärtom. Det som oroar honom är att fel politiska frågor drivs.
Men den kritiska hållningen mot det partipolitiska systemet delas inte av de fem kandidater som just nu är inne i processen att bli vald till den främste bland jämlikar av Sveriges lutherska biskopar.
Dagen fick möjlighet att fråga dem om deras uppfattning om partier i kyrkomötet vid den offentliga utfrågningen den 22 april. Svaren skilde sig lite åt. Mikael Mogren menade att dagens system är rimligt eftersom han sett baksidor med personval. För Fredrik Modéus rörde det demokratifrågan, vilket är aningen märkligt eftersom frikyrkor i mer än 150 år fungerat demokratiskt utan inblandning av politiska partier. De andra tre kandidaterna menade att vi får respektera det system vi har och jobba inom det.
Det tycks finnas en underliggande idé om att partier i kyrkomötet garanterar att människor från olika sammanhang ges möjlighet till demokratisk påverkan. Demokrati sköts helt enkelt bäst av partier.
[ Frida Park: Vem blir ny ärkebiskop för en tid som denna? ]
Hur kommer det sig att kandidaternas föregångare är starkt kritiska till att politiska partier har inflytande i kyrkan medan de som är involverade i den nuvarande processen inte är det? Det kan väl inte bara handla om att inte så få av dem som ska avgöra vem som blir vald representerar partier?
Problemet ligger inte i att de som styr kyrkan har olika politiska hållningar, det är tvärtom bra och så ser det ut i frikyrkorna. Det bekymmersamma är att en hel del väljs för att de har en viss politisk färg snarare än ett intresse för kyrkans evangeliska uppdrag, kyrkans kärnverksamhet, i det svenska samhället. De vill styra kyrkan i enlighet med sina ideologiska övertygelser snarare än låta frågor avgöras av teologi. Det är långt ifrån den idé om folkkyrkan som biskop Einar Billing hade i början av 1900-talet. Han menade att kyrkans främsta uppdrag var att föra evangeliet till folket.
Ett annat problem är att såväl socialdemokrater som sverigedemokrater och centerpartister har utnyttjat kyrkan för att skapa en politisk arena för få ökat stöd för sin politik.
Det paradoxala är att det i alla andra kyrkor betraktas som ett stort problem om tro och partipolitik blandas samman. Det vore intressant att höra ärkebiskopskandidaterna svara på varför det inte gäller i Svenska kyrkan som ju sedan mer än 20 år är skild från staten.
[ Kulturministern säger ja till politisk styrning av kyrkan ]
