När det handlar om samkönade äktenskap säger många kristna, från diametralt motsatta utgångspunkter, att detta inte går att kompromissa om. Endast en man och en kvinna kan förenas i ett äktenskap enligt Guds vilja. Eller, tvärtom, även kärleken mellan två personer av samma kön måste bejakas och uppmuntras av kyrkorna.
Bägge sidor anser sig dessutom ha teologiskt goda argument på sin sida. De stöts och blöts, ofta i kommentarsfälten i sociala medier, ofta i hätska ordalag. Vad vi alla behöver göra, oavsett graden av tvärsäkerhet, är att sätta oss in i och försöka förstå hur den som tänker annorlunda än oss själva resonerar.
I Saronkyrkan i Göteborg, en del av EFK, som Dagen nyligen skrivit om (21/4) har ledningen presenterat ett förslag att församlingen ska stå fast vid den klassiska synen på äktenskap och enbart förrätta vigslar mellan man och kvinna men samtidigt acceptera att det finns medlemmar i församlingen som är av en annan uppfattning och som lever sina liv i enlighet med den. En kompromiss alltså.
[ Saronkyrkans ledning vill göra samkönade äktenskap likvärdiga – men bara viga man och kvinna ]
Vad innebär då en kompromiss? I allra bästa fall att två eller flera parter hittar en lösning som alla blir nöjda med. I näst bästa fall något som ingen jublar över men som alla kan leva med. Och i värsta fall en slutprodukt som ingen gillar och där det problem som skulle lösas till och med förvärras. Den risken måste man vara medveten om.
Men genom historien har Kyrkan stundtals behövt hitta en väg som enar, snarare än en väg sliter sönder. Dopfrågan, som också föreståndaren i Saronkyrkan nämner, är en sådan. Den slet så pass i kristenheten att tvenne sidor inte tvekade att kalla varandra för djävulens barn.
Om vi tror att frågan om äktenskapet är svår, är den snarast en ljum västanfläkt i jämförelse med dopstriden när det begav sig.
— Frida Park
Om vi tror att frågan om äktenskapet är svår, är den snarast en ljum västanfläkt i jämförelse med dopstriden när det begav sig. Ändock har många samfund i dopfrågan hittat ett slags kompromiss och tolerans mot den som är av annan åsikt, samtidigt som man ändå tydligt står för sin hållning.
Kompromisser är alltså inget nytt. Däremot kan ingen kompromiss tillåtas, den röda linjen inte överträdas, när det handlar om trons innersta kärna: det som är frälsningsavgörande.
[ Elisabet Sandlund: Vi måste kunna diskutera hbtq utan hat och övertoner ]
Christer Roshamn, pastor och föreståndare i Folkungakyrkan i Stockholm, säger till Dagen att Saronkyrkans förslag till hållning är ett avsteg från Guds ord. Andra med samma klassiska äktenskapssyn inser att den här frågan har potential att slita sönder kristenheten och menar att strävan efter enhet kräver en tolerans mot andra synsätt.
Vad är då tolerans? Är det, som en del progressiva (om uttrycket tillåts) predikar, att sådant som är obekvämt i Guds ord behöver tolkas på nytt i samtiden eller, för den delen, ska tonas ned? Någon menar säkert att Saronkyrkans förslag är både intolerant och förtryckande mot hbtq-personer och vill omförhandla teologin.
I praktiken efterfrågar dessa då en “tolerans” som bara godkänner en sorts hållning, en “tolerans” som bara går åt ett håll. Detta har även Immanuelskyrkan i Stockholm fått kritik för, som Dagen tidigare skrivit om (16/3). Och erfarenheterna av just denna sortens “goda tolerans” har gjort att inte så få skyr begreppet.
Men för att kunna kallas tolerant, måste toleransen gå åt båda håll, som Lena Andersson skriver i SvD (16/4): “Varje samhälle som betraktar tolerans som ‘otillräckligt engagemang’ blir totalitärt”. Lätt parafraserat: Varje kyrka som betraktar tolerans som “otillräckligt engagemang” blir fundamentalistisk.
Andersson skriver också, nog så utmanande i dagens samhälle, att det är fullt möjligt att stödja sexuella rättigheter politiskt samtidigt som man avvisar det teoretiska fundament som hbtq-aktivismen vilar på.
[ Felicia Ferreira: Vågar vi lämna ansvaret till Gud? ]
Eller, om vi ska översätta det till kristenheten och samkönade äktenskap: Det är fullt möjligt att på söndagen predika en klassisk äktenskapssyn och på måndagen gå till sitt hbtq-certifierade arbete. Det är också en sorts tolerans. Att leva med skavet, som Dagens gästkrönikör Öyvind Tholvsen uttrycker det (1/4): “Lära och liv uppstår i spänningsfält som vi inte alltid ska söka lösa utan leva mitt i”.
Egentligen behöver tolerans inte vara konstigare än att vi inser och accepterar att vi alla befinner oss på olika platser i vår vandring i tron, och hittar ett sätt att förhålla oss till varandra – en tolerans. Däremot behöver riktningen fortsatt pekas ut. Och detta är avgörande.
Även om Saronkyrkan skulle acceptera samkönade äktenskap som likvärdiga är förslaget att församlingen enbart viger man och kvinna. Det avgörande blir huruvida teologin omformuleras. Som Linalie Newman, direktor för EFK, säger till Dagen i en kommentar om förslaget: “Det intressanta framåt blir om teologin och undervisningen kommer att påverkas.”
[ Öyvind Tholvsen: Klarar kyrkan att hålla samman i hbtq-debatten? ]
Visst, Kyrkan har alltid förändrats, men frågan är om förändringen är trofast mot Bibeln och traditionen eller inte. Som den tidige teologen Vincent av Lerinum (cirka 450 e Kr) sa: “Vi håller fast vid det som har blivit trott överallt, alltid och av alla människor”. Det gäller även i frågan om äktenskapet. En fråga där kyrkan i 2 000 år har varit överens om teologin och än i dag globalt i överväldigande utsträckning håller fast vid. Och den som önskar omförhandla teologin har alltså bevisbördan.
Kyrkan har i 2000 år varit överens om teologin krig äktenskapet och är så än i dag i överväldigande utsträckning globalt sett.
— Frida Park
I en ideal värld skulle alla ha samma teologiska tolkning om allt i Bibeln alltid. Så också om äktenskapet. Men här, under vår tid på jorden, har vi inte fullständig kunskap om allt, och förståelsen av Bibeln går isär. Vi vet enbart ett brottstycke och ser endast en grumlig spegelbild. Då kan det för en tid behövas kompromiss i stället för konfrontation.
Saronkyrkans förslag till väg framåt är inte alla församlingars väg. Men kanske behövs en acceptans av att det faktiskt, även om vi önskar att det vore annorlunda, finns olika synsätt?
Ett skäl vore att undvika att frågan läggs som en våt filt över andra milt uttryckt viktiga uppgifter, som att sprida evangeliet. Ett annat för att undvika en lamslående kyrkosplittring. Kanske kan det vara så att vi för den tid vi lever i då och då, men inte nödvändigtvis för all framtid, måste nöja oss med att hitta någon sorts kompromiss? Det vore i så fall inte första gången i kyrkohistorien.
[ EFK-ledaren: Saronförslag strider inte mot vigselordning ]
