En tro utan gärningar är död skriver Jakob i sitt nytestamentliga brev. En värdering utan handling är inte heller så mycket att hänga i julgranen. Sverige har en lång tradition av att visa solidaritet med de allra svagaste både i vårt land och utanför. Vi har varit en humanitär stormakt byggd på konkreta handlingar som visat sig i ett högt bistånd och en generös flyktingpolitik.
Men det är numera ett minne blott. Begreppet humanitär stormakt förknippas nu snarast med en naiv övertro på sin egen godhet utan en realistisk konsekvensanalys.
Ett tecken på att begreppet uppfattas tillhöra det förgångna var tydligt när 233 socialdemokrater för bara knappt två år sedan anknöt till tanken i Aftonbladet (4/7 2020). De försökte få partiet att hålla kvar den solidaritet de en gång var stolta över.
Den generösa flyktingpolitiken föll ihop som ett korthus redan 2015 och med regeringens nyligen kraftigt neddragna biståndsbudget går det inte längre att beskriva vår nation som en stor biståndsgivare.
Hur man än vrider och vänder på det är det ytterst människoliv som drabbas.
— Fredrik Wenell
Numera används begreppet “en humanitär stormakt” för att snarast signalera något orealistiskt och en uppblåst självbild, och det med rätta, för varken biståndet eller den generösa migrationspolitiken går att känna igen. Vad gör det med oss när en sådan monumental förändring i synen på medmänsklighet inte stöter på patrull?
[ Solidaritet men inte med världens fattiga ]
Som vanligt är minskningen av biståndsbudgeten motiverad av en förändrad verklighet. Regeringen medger naturligtvis inte att de drar ned på världens mest utsatta utan vill fortfarande upprätthålla skenet av Sverige som en stor biståndsnation. Men i verkligheten skär de kraftigt och styr över pengarna till flyktingmottagandet, som Elisabeth Sandlund skrev nyligen (2/5).
Det är naturligtvis helt rätt att pengar avsätts för att i Sverige kunna ta emot flyende människor, men det är både kortsiktigt och ryggradslöst att ta de pengarna från biståndet. Följden blir att redan beslutade biståndsprojekt – fattigdomsbekämpning, konflikthantering, demokratiprojekt och så vidare – plötsligt måste ställas in.
Genom att skapa bättre förutsättningar för liv och hälsa för människor långt borta minskar behovet att fly. Bistånd kan med andra ord vara en ingrediens för att få en långsiktigt hållbar flyktingpolitik här hemma. Minskningen av biståndsbudgeten innebär även andra problem. Risken är överhängande att förtroendet för svenska organisationer minskar vilket på längre sikt kommer göra samarbetet betydligt svårare och därmed att effektiviteten av biståndet minskar. Hur man än vrider och vänder på det är det ytterst människoliv som drabbas.
[ Var det begravningen av Sverige som humanitär stormakt vi såg ]
Historien har gång på gång lärt oss att det oftast är i civilsamhället som lösningarna finns för samhällsproblem. De friheter som bland annat frikyrkofolket kämpade för under 1800-talet ansågs inte som realistiska alternativ för dåtidens svenska politiker. Men där frikyrkorörelserna växte fram höll de troget fast vid rätten att utöva sin tro och att alla oberoende av kön skulle ha möjlighet att göra sin röst hörd.
Man får hoppas att politikerna tar sitt förnuft till fånga, att “humanitär stormakt” åter kan bli något som eftersträvas, men till dess är frågan om de vågar släppa fram och stödja all den kraft som finns i frivilligorganisationerna, eller om den starka staten fortfarande kommer vara som en våt filt över handlingskraftiga organisationer i samhället.
När statens solidaritet svajar är solidaritetens värderingar tack och lov stadigt rotade i civilsamhället. De humanitära jättarna finns där snarare än i den svenska staten. Och skam vore om de inte fick möjlighet att fortsätta vara ryggraden när andra viker ned sig.
[ Debatt: Regeringens ändringsbudget är ett hån mot en värld som blöder ]
