I mitten på 2000-talet skulle jag undervisa om helvetet på ungdomsfestivalen Frizon. På den tiden var det runt 4 000 besökare som samlades på Torpområdet utanför Örebro en vecka i början av augusti. I samma ögonblick som jag började tala startade den årliga och omåttligt populära fotbollsturneringen “Maranata Memorial”.
Precis när högtalarna pumpade ut invigningsmusiken påmindes jag om min morfar. Inte för att han var värd helvetet, tvärtom, utan för att han på 1930-talet tvingades att välja – kyrkan eller fotbollen. Han valde fotbollen och såvitt jag vet kom han aldrig tillbaka till tron. Jag minns att jag tänkte, “om han hade levt nu kunde han både ha trott på Jesus och spelat fotboll”. Men han gavs aldrig den möjligheten.
Vem är ansvarig för hans val att lämna tron? Främst han själv – men hur är det med församlingen som ställde honom inför valet? Vilket ansvar har den?
Många teologiska områden handlar inte bara om kunskap utan också om känslor. Och det är som det ska. Tron berör hela våra liv. Det gäller i allra högsta grad frågan om helvetet som de senaste veckorna diskuterats livligt på Dagens debattsidor. Därför är Daniel Hultbergs (7/4) fråga relevant: hur vågar de som menar att helvetet är en evig plåga längta efter att få barn? Risken är ju att barnet, om det inte tror, kommer plågas i evighet.
Mikael Tellbe (9/5) konstaterar att bibeltexterna inte ger ett entydigt svar på vad som händer efter döden. Kristna kan alltså komma till olika slutsatser trots att alla tar Bibeln på lika stort allvar. De ekumeniska trosbekännelserna slår inte heller fast en lära om de eviga straffen.
Rädslan för evigt straff är inte det som ska driva oss till Jesus utan att nåden skapar en längtan efter att leva i Guds eviga godhet.
— Fredrik Wenell
Något finns det dock att säga. Den Nicenska trosbekännelsen proklamerar att Gud ska döma och därefter upprätta ett välde som aldrig tar slut. Bekännelsen uttrycker precis det som Stefan Swärd konstaterade redan i gästkrönikan (23/3), att en dom väntar varje människa. Kristna ser fram emot det som något hoppfullt eftersom den innebär att Guds rättvisa slutgiltigt kommer att upprättas. Men mycket mer än så går inte att slå fast. Exakt vad som händer efter domen preciseras inte.
När varken Bibeln eller trosbekännelserna är tydliga gör kristna väl i att uttala sig med försiktighet.
Det finns lite förenklat två olika uppfattningar i kyrkan om vad som följer efter domen. Den ena menar att alla till slut blir frälsta (universalism). Det finns både kyrkofäder och moderna teologer som av lite olika skäl menar att det är den rimliga hållningen.
[ Debatt: Varför varna Bibeln så starkt för förtappelsen om vi ändå upphör att existera? ]
Den andra uppfattningen har två alternativa tolkningar men båda menar att efter domen väntar en så kallad dubbel utgång. Den är vanligast i väckelserörelserna. Enligt den kommer inte alla bli upprättade utan relationen till Jesus avgör utgången. En del menar, som debatten tydligt visat, att vissa döms till ett medvetet helvete där frånvaron av Gud är en evig plåga. Andra hävdar att livet upphör om Gud inte är närvarande. Följden är att de människor som döms till en evighet utan Gud upphör att existera. De slocknar ut.
[ Debatt: Inget helvete men dom och därefter upprättelse ]
Debatten om helvetet de senaste veckorna uppstod som en följd av att Stefan Swärd hävdade att om universalism är den riktiga uppfattningen kommer Putin undan med sina grymheter i Ukraina. Tanken på att de mest tyranniska makthavarna får svara för sin grymhet är såklart både rimlig och tillfredsställande. Däremot är det betydligt svårare att förstå hur min morfar Alfons och Putin båda kan dömas till en evig medveten plåga.
Visst kan man som Nima Motallebzadeh (4/5) argumentera för att synd inte kan graderas. Synden har drabbat alla lika mycket och är så avgrundsdjup och domen är därför alltid rättvis. Det handlar inte om onda handlingar utan om att alla har gått miste om härligheten från Gud. Det centrala för Motallebzadeh är att det bara är Guds nåd som innebär ett frikännande på domens dag. Handlingarna spelar ingen roll, människor kan inte frälsa sig själva genom att göra goda gärningar.
Alfons och Putin är alltså inte dömda till helvetet på grund av sina handlingar utan för att de var eller är människor som inte tror. Men om Putin är en kristen, vilket en del hävdar, kommer inte Putin göra min morfar Alfons sällskap i helvetet enligt detta synsätt.
Det kloka i detta fall är att inte vara alltför tvärsäker eftersom varken bibeltexterna eller trosbekännelserna är glasklara. Men ett är säkert, det borde inte vara rädslan för ett evigt straff som gör att vi vill bli frälsta utan nåden som gör att vi vill leva i Guds eviga godhet. Morfar Alfons behöver ta ansvar för sitt val, även om jag hoppas att vi ska fiska abborrar tillsammans också i evigheten - kanske hade han en gnutta tro kvar ändå.
